James Blake samplar Leonard Cohen och blickar mot 90-talets triphop

I det brittiska musiklandskapet har James Blake länge varit en gåtfull figur. Den engelske producenten och singer-songwritern har under många år navigerat mellan självständigt skapande och otaliga samarbeten med musikvärldens största namn. Nu tar han ett tydligt steg tillbaka mot sina rötter med det nya albumet ”Trying times”.

Blake har under åren blivit något av en musikalisk kameleon. Hans distinkta falsettröst har höjt produktioner för artister som Beyoncé och tidigare Kanye West, men samtidigt har hans egen karriär ibland hamnat i skymundan av dessa högprofilerade samarbeten. Hans konstnärliga identitet riskerade att reduceras till en dekorativ krydda på andras verk.

Med sitt sjunde album signalerar Blake en förändring. ”Trying times” är det första albumet som släpps på hans eget skivbolag, Good Boy Records, vilket markerar ett viktigt steg mot konstnärlig autonomi. Skivan representerar en nystart utan att för den skull överge de ljudlandskap som gjort honom igenkännbar inom post-dubstep-genren.

Musikaliskt håller Blake fast vid sina rötter i 90-talets triphop samtidigt som han visar influenser från samarbetspartnern Bon Iver, känd för sina collageartade ballader. Det är i detta spänningsfält Blake hittar utrymme att experimentera mer frimodigt än tidigare.

Låten ”Days go by” framstår som en fascinerande fusion där Prince-influenser möter drum’n’bass-rytmer. ”Rest of your life” bygger vidare på de dansmusikaliska elementen som introducerades på hans föregående album ”Playing robots into heaven” – en skiva som enligt många kritiker förtjänar mer uppmärksamhet än den fick.

Ett av albumets mest intressanta ögonblick kommer i ”Death of love”, där Blake inkorporerar en sampling från Leonard Cohens ”You want it darker”. I denna låt fungerar Cohens mörka ton som en kontrast mot Blakes ljusare inslag – en hoppfull motpol i en värld präglad av apati och känsla av meningslöshet.

Triphop-inspirerade vaggvisor utgör en betydande del av albumet. I dessa balanserar Blake skickligt mellan det sakrala och det nästan pompösa. Det är en balansgång som han oftast behärskar med precision, även om det ibland blir på gränsen till överambitiöst.

Den nya kreativa friheten som kommer med att släppa musik på eget bolag har tydligt påverkat det konstnärliga uttrycket. Blake verkar ha släppt på tyglarna och låtit sin kreativitet flöda mer obehindrat. Detta resulterar i ett album som känns både personligt och experimentellt.

Dock finns det invändningar mot denna frihet. Albumet hade möjligen tjänat på en stramare redigering, särskilt vad gäller de ibland stillastående partierna med svepande stråkarrangemang. Trots Blakes uppenbara talang blir dessa partier stundtals långdragna.

”Trying times” representerar således inte en komplett triumfatorisk återkomst, men markerar ändå en intressant riktningsförändring i Blakes karriär. Det är ett album som signalerar en artist som söker sig tillbaka till sin egen röst efter att länge ha lånat ut den till andra.

Albumets bästa stund hittar man i den drömska ”I had a dream she took my hand” som exemplifierar Blakes förmåga att skapa suggestiva ljudlandskap som både är emotionella och tekniskt imponerande.

James Blake förblir en av Storbritanniens mest särpräglade musikskapare. Med ”Trying times” påminner han oss om varför hans röst förtjänar att höras i egen rätt, inte bara som en krydda på andras verk. Albumet markerar ett viktigt steg i en karriär som fortfarande utvecklas i intressanta riktningar, långt bortom den enkelspåriga etikett som triphop-artist som ofta klistrats på honom.