”Jävla karlar” visar vilken mästare Shanti Roney är

Svenska Teatern bjöd på en intressant nytolkning i går kväll när Shanti Roneys monologföreställning ”Jävla karlar”, baserad på Andrev Waldens uppmärksammade roman, hade premiär på den intima scenen.

Att transformera en litterär text till scenkonst innebär alltid en risk – särskilt när förlagan är så omtyckt som Waldens bok. Frågan som många ställer sig är om scenversionen kan tillföra något som inte redan finns i romanen. Efter gårdagens föreställning kan svaret ges utan tvekan: den kan det, och gör det med råge.

Roney, vars karriär sträcker sig över både film och teater, navigerar skickligt genom textens olika lager. Det som gör hans tolkning särskilt anmärkningsvärd är förmågan att både beskriva utsatthet från ett objektivt perspektiv och samtidigt gestalta den inifrån, med alla dess komplexa nyanser.

Föreställningen, som pågår i nittio minuter utan paus, låter Roneys fysiska närvaro förstärka berättelsens emotionella kraft. Hans minimalistiska men precisa gestik skapar ett djup som kompletterar Waldens redan nyansrika text.

Regissören har valt att behålla stora delar av originalets språk, vilket visar sig vara ett klokt beslut. Waldens prosa, känd för sin rytmiska kvalitet och skarpa observationsförmåga, får nytt liv genom Roneys tolkning. Han levererar de mest träffande formuleringarna med en timing som förstärker både humor och allvar.

Scenografin är avskalad men effektiv, med ett fåtal välvalda element som understryker berättelsens centrala teman. Ljussättningen spelar en avgörande roll i att markera övergångar mellan olika stämningar och perspektiv, särskilt i de passager där huvudpersonens inre monolog dominerar.

Det som verkligen utmärker denna uppsättning är hur den lyckas balansera bokens litterära kvaliteter med teaterns unika möjligheter. Där romanen erbjuder läsaren tid för reflektion, skapar teaterversionen istället en omedelbar och delad upplevelse. Publikens reaktioner blir en del av verket – ett kollektivt lyssnande som förstärker berättelsens genomslagskraft.

Waldens roman har sedan publiceringen diskuterats flitigt, inte minst för dess skildring av maskulinitet och utsatthet i det moderna samhället. Teaterversionen lyckas bevara dessa teman samtidigt som den tillför nya perspektiv genom Roneys tolkning.

Särskilt effektiva är de sekvenser där texten behandlar klassresor och kulturella skillnader. Här skapar Roney en komplex bild av identitet som varken romantiserar eller förenklar. Hans förmåga att växla mellan olika karaktärer – ibland med endast subtila förändringar i röst eller hållning – är imponerande och ger djup åt berättelsens olika personer.

Ljuddesignen förtjänar ett särskilt omnämnande för sitt bidrag till föreställningens atmosfär. De sparsamma men välplacerade ljudeffekterna förstärker textens emotionella toppar utan att ta över, vilket skapar en balans som håller publiken engagerad genom hela föreställningen.

Det skulle vara lätt att se denna monolog som endast en hyllning till en populär bok, men den är betydligt mer än så. Genom att transformera texten till en scenisk upplevelse lyckas produktionen skapa något som står på egna ben – ett verk som respekterar sin källa men samtidigt vågar gå sina egna vägar.

För den som läst romanen erbjuder föreställningen en fördjupning av redan bekanta teman. För den som möter berättelsen för första gången fungerar den som en komplett och fängslande introduktion till Waldens värld.

Svenska Teaterns satsning på denna produktion visar på ett mod att ta sig an samtida litteratur och göra den tillgänglig i ett nytt format. Det är ett exempel på hur teater kan fungera som en brygga mellan olika konstformer, till gagn för båda.

Efter föreställningen lämnade publiken teatern med mycket att diskutera – ett tydligt tecken på att både text och tolkning lyckats beröra på djupet. ”Jävla karlar” i Shanti Roneys gestaltning är inte bara en upplevelse för stunden, utan en föreställning som stannar kvar i tankarna långt efter att ljuset i salongen tänts igen.