Jenny Westerstrand: Därför ser vi inte det dödliga våldet mot kvinnor

Svenska myndigheter kämpar mot våldet mot kvinnor – men analysen brister

Under julen rapporterades tre allvarliga våldsbrott mot kvinnor i Sverige. En kvinna i 70-årsåldern föll från sin balkong på Södermalm och avled av skadorna, med maken skäligen misstänkt. På juldagen dödades en 55-årig kvinna med tillhygge i Boden, där gärningsmannen sköts ihjäl vid gripandet. Strax därpå försvann en ung kvinna i Rönninge som senare hittades död, med en person häktad misstänkt för både mord och grovt gravfridsbrott.

Dessa fall utgör bara de senaste i en lång rad av dödligt våld mot kvinnor i Sverige. Statsministern har uttryckt bestörtning över händelserna, vilket påminner om reaktionerna från 2021 då Miljöpartiet kallade till krismöte i riksdagen efter att fem kvinnor mördats under bara tre veckor.

Trots upprepade politiska utfästelser om att bekämpa våldet mot kvinnor tycks situationen inte förbättras. En grundläggande problematik i svensk politik är oförmågan att på djupet analysera sambandet mellan kön, makt och våld. I stället har en jämställdhetsdiskurs blivit det dominerande ramverket för hur vi förstår och bemöter detta våld.

Sverige var på 1990-talet ett föregångsland med sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor. Internationellt uppmärksammades den radikala ansatsen som ledde till att brottet grov kvinnofridskränkning infördes och köp av sexuella tjänster kriminaliserades. Denna politik byggde på en könad analys där mäns våld mot kvinnor förstods som en del av en kontinuerlig process av könsskapande, inte som isolerade händelser orsakade av individuella omständigheter.

Men i stället för att vidareutveckla denna analys har Sverige gradvis knutit frågan om våld mot kvinnor till en mer allmän jämställdhetsdiskurs. Begrepp som representation och balans mellan könen har blivit styrande även för hur vi försöker förstå erotiserad maktutövning och våld. Detta institutionaliserar en oförmåga att verkligen se och förstå våldet.

I dagens samhälle avtäcks ständigt nya sammanhang där män från olika bakgrunder gemensamt närmar sig våldsamma sexuella fantasier mot kvinnor. Vi ser det i nätgrupper, i spridningen av våldsamt sexuellt material, och i fenomen som ”strypsex” som ibland leder till kvinnors död. Bakom kulturens ytliga fernissa finns ett omfattande mönster av sexuellt våld som praktiseras, dokumenteras och sprids.

Frågan är om detta kan förstås och bekämpas genom ett jämställdhetsparadigm som i grunden bygger på liberalt fördelnings- och rättvisetänkande. Utvecklingen tyder inte på att detta angreppssätt är effektivt.

Samtidigt växer en könskonservativ våg i Sverige och Europa, med ett uttalat motstånd mot det traditionella talet om jämställdhet. Delar av den yngre generationen söker berättelser om könens olikheter och ”autenticitet”, där den jämställda relationen ibland uppfattas som en påtvingad ordning. Detta kan ses som en reaktion på en svensk jämställdhetsdiskurs som har svårt att hantera frågor om kön och skillnad utanför ett snävt ramverk.

När unga söker andra förklaringar än den officiella jämställdhetspolitiken möter de på internet enkla ”sanningar” från högervågen – ideologier präglade av könsfundamentalism och protofascism. Att i dessa rum tala om traditionell jämställdhet blir verkningslöst.

Utvecklingen kompliceras ytterligare av att vissa män, samtidigt som de ansluter sig till patriarkala värderingar, approprierar kvinnors position som våldsutsatta. Det sker en förskjutning där ”kvinnors våld mot män” lyfts fram som ett likvärdigt problem, något som även fått stöd från politiskt håll, exempelvis från tidigare jämställdhetsminister Paulina Brandberg.

Men inför det omfattande och brutala våld som män utövar mot kvinnor behöver analysen förankras i frågor om kön och makt. Det räcker inte med att tala om ”lika” och sedan mäta statistik. Detta förskjuter bara fokus från kvinnors utsatthet och våldets könade natur.

För att verkligen komma till rätta med problemet måste kön, makt och våld återinföras i analysen, och politiken måste ta tydlig ställning: försvarar vi kvinnors rätt till fria liv, eller fortsätter vi att bortförklara varför de inte får dem? Så länge vi undviker denna grundfråga kommer samhället att fortsätta uttrycka bestörtning utan att vara effektivt i sitt arbete mot våldet. Och priset betalas av mödrar, systrar och döttrar.