Fotbollskommentatorernas fixering vid stjärnor hotar sportens själ, menar kulturkrönikör som efterlyser mer fokus på lagets kollektiva prestationer och försvarsspel. I en tid där individuella prestationer och kändisstatus verkar gå före lagets framgång, väcks frågor om vad som egentligen ska belönas inom fotbollen.

Kritiken riktar sig framför allt mot mediernas sätt att rapportera från VM-fotbollen, där bevakningen ofta centreras kring etablerade storstjärnor som Messi och Ronaldo. Enligt kommentatorn har rapporteringen antagit en ton som mer liknar reklaminslagen mellan matcherna än saklig sportjournalistik, med ett ”devot fokus på stjärnor och profiler”.

Problematiken beskrivs som ett ”pubertalt hjältedyrkande” som präglas av ett individuellt fokus anpassat för korta medieklipp. Detta sätt att bevaka fotboll karakteriseras som en amerikanisering av sportjournalistiken, där individen ställs före kollektivet på ett sätt som betraktas som skadligt för sportens värderingar.

När det gäller själva spelet erkänns visserligen att det är imponerande när erfarna spelare lyckas göra mål mot lag som Uzbekistan och Algeriet. Men frågan ställs om detta verkligen är det som ska premieras och lyftas fram som ideal inom fotbollen. Istället för att fira individuella målskyttar borde medierna enligt resonemanget ägna mer uppmärksamhet åt andra aspekter av spelet.

Särskilt oroväckande anses det överdrivna stjärnfokuset vara för yngre generationer fotbollsspelare. Svenska fotbollsjuniorer borde istället uppmuntras att beundra och sträva efter andra kvaliteter än att bli målgörande superstjärnor. Som förebilder lyfts fram flera exempel på heroiska försvarsinsatser från VM-turneringen.

Ghanas match mot England, Irans motstånd mot Belgien och Kap Verdes försvarsspel mot Spanien nämns som exempel på den typ av prestationer som förtjänar uppmärksamhet. Dessa lag visade prov på kollektiv styrka, taktisk disciplin och uthållighet – egenskaper som historiskt sett varit centrala inom fotbollen.

Som särskilt lysande exempel framhålls Harry Souttar, Australiens mittback som ledde sitt lag i ett starkt försvarsspel mot Turkiet. Detta är den typ av spelare som unga fotbollstalanger borde drömma om att bli – en obändig försvarare som prioriterar lagets framgång framför personlig glamour.

Resonemanget kopplas också till svensk fotbollshistoria, där landet en gång hade en stark tradition av solida, kollektivt inriktade lag. Minnet av Sveriges 0–0-match mot Spanien tas upp som exempel – en insats som vid tiden möttes av kritik från ”bortskämda journalister” som tyckte spelet var tråkigt, trots att det faktiskt var en imponerande prestation att hålla emot ett av världens bästa lag.

Detta leder fram till kärnbudskapet: fotbollsvärlden behöver återupprätta respekten för det som ytligt kan uppfattas som ”tråkigt spel”. Det kollektiva arbetet, det taktiska tänkandet och förmågan att bygga ett starkt försvar är lika värdefullt som spektakulära individuella prestationer.

Medierna tillskrivs ett särskilt ansvar i detta sammanhang. Genom att fortsätta fokusera oproportionerligt mycket på individuella stjärnor och deras personligheter, riskerar sportjournalistiken att förmedla en snedvriden bild av vad fotboll egentligen handlar om. Istället för att enbart jaga klick och tittarsiffror genom kändisstoff, borde medierna ta sitt pedagogiska uppdrag på större allvar.

Frågan om hur fotboll ska bevakas och vilka värderingar som ska förmedlas till nästa generation är långt ifrån trivial. I en tid där individualism och personlig branding genomsyrar många samhällsområden, står fotbollen vid ett vägskäl. Kommer sporten att fortsätta utvecklas mot ännu mer stjärnfixering, eller finns det utrymme för en återgång till mer kollektivt inriktade ideal?

För svensk fotboll, med sin historiska tradition av lagspel och taktisk disciplin, är detta en särskilt relevant fråga. Hur nästa generations spelare formas beror i hög grad på vilka förebilder de får presenterade och vilka aspekter av spelet som lyfts fram som eftersträvansvärda.