Jessie Buckley om Oscarsrollen: ”Jag vet inte hur man är människa”

För sex år sedan slog den kinesiska regissören Chloé Zhao igenom med ”Nomadland”, en lågmäld roadmovie som belönades med tre Oscars för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll. Nu är hon tillbaka med dramat ”Hamnet”, ett verk som utforskar William Shakespeares relation till sin hustru Agnes Hathaway och deras familjeliv på den engelska landsbygden.

I ”Hamnet”, baserad på Maggie O’Farrells hyllade roman, pendlar den unga latinläraren William ”Will” Shakespeare (Paul Mescal) mellan sitt växande familjeliv på landsbygden och teaterns värld i det pesthärjade London under 1500-talet.

”Shakespeares porträtt skapades först efter hans död. Det Maggie gör så vackert i sin bok är att närma sig sanningen med poesi – för här vet vi egentligen inte. Ibland fångar metaforen verkligheten bättre”, förklarar Chloé Zhao.

Medan Shakespeares litterära bedrifter svävande existerar i bakgrunden är det Agnes Hathaway, spelad av irländska Jessie Buckley, som står i berättelsens centrum. Att huvudkaraktären kallas Agnes och inte Anne, som hon är mer känd som, bygger på historiska dokument.

”I hennes pappas testamente stod det ’min dotter Agnes’. Maggie ansåg att historiker inte bara fått hennes personlighet och relation om bakfoten, utan också hennes namn. Det är viktigt att ta historien med en nypa, eller kanske en hel hink, salt när det kommer till historiska kvinnor”, säger Zhao.

Filmen skildrar Agnes som en outsider med mystiska förmågor att tyda tecken i naturen. I trakten går rykten om att hon är dotter till en skogshäxa. I filmens inledning ser vi henne uppkrupen bland rötterna till sitt favoritträd – en plats hon återvänder till för att hämta kraft eller i ren desperation efter livsomvälvande förluster.

”Hamnet” antyder att det kan vara Agnes förbindelse med det mystiska som Shakespeare faller för. Jessie Buckley, som redan belönats med en Golden Globe och nu är en av favoriterna till en Oscar för sin insats, beskriver rollarbetet som en av de ”mest djupa, mänskliga upplevelser” hon någonsin haft.

”Jag tror att alla konstnärer försöker nå bortom vad vi ser och logiskt kan förstå. Vi letar alla efter något större, något som kan sammanfläta oss med det mystiska”, säger Buckley, vars porträtt har hyllats av en samstämmig kritikerkår.

I sina förberedelser för rollen inspirerades Buckley av verk som Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” och Nick Caves ”Faith, hope and carnage”, men förlitade sig främst på sin intuition.

”Jag vill aldrig projicera en idé av en kvinna eller en karaktär tills jag får lära känna henne utan och innan. Under ett par månader litade jag på magkänslan och långsamt hittade jag ingredienserna till karaktären. Jag samlade bilder, skrev musik, antecknade mina drömmar… Och i slutändan är det på inspelningsplatsen, i mötet med alla människor, som man hittar en gemensam berättelse.”

En central fråga i dramat är om Shakespeare skrev ”Hamlet” för att bearbeta förlusten av sin son Hamnet. Var pjäsen ett sätt att föreviga honom? ”Jag har alltid känt att det var väldigt orättvist att ingen gjort kopplingen mellan denna pojke, Hamnet, och pjäsen ’Hamlet'”, har Maggie O’Farrell uttryckt. I sin bok pekar hon på vad vissa Shakespeare-forskare hävdar: att de två namnen betraktades som identiska på 1500-talet.

Filmen utforskar konstens förmåga att skapa katharsis och bearbeta sorg. För Jessie Buckley har historieberättande alltid varit centralt för hennes egen livserfarenhet.

”Historieberättandet har alltid varit avgörande för att känna mig fri och levande, både i världen och i relation till mina medmänniskor. Varje gång jag gör ett jobb känner jag såhär: Jag vet inte hur man är människa. Jag försöker ta reda på det längs vägen, och jag försöker att bli lite mer mänsklig varje dag genom att nå djupet av allt som är obekvämt med att vara människa.”

Hon tillägger: ”Vad Agnes gick igenom kan jag aldrig tänka mig. Men vad jag förstod är att man aldrig någonsin slutar att leta efter ljuset – man slutar aldrig någonsin leta efter den man älskat, och man kan hitta dem i de minsta situationerna.”

För regissören Chloé Zhao representerar ”Hamnet” kulmen på hennes konstnärliga resa – hennes fyra tidigare filmer har lett henne hit. Zhao, som i sin ungdom skrev fan fiction på nätet, ser konsten som ett verktyg för att bearbeta livets motgångar.

”Det hjälpte mig både när jag var yngre, och i dag, att förstå varför saker och ting händer, varför jag känner som jag känner. Nu kan jag förstå på ett intellektuellt plan att mitt skrivande som barn handlade om att känna samhörighet med personerna som historierna nådde ut till.”

”Kärlek dör inte, den förändras”, står det i produktionsanteckningarna till ”Hamnet”. Under arbetet med filmen har Zhao utforskat förlust, tragedi och kärlek på ett djupare plan.

”Jag har lärt mig att släppa taget en aning, att tillåta mig att kapitulera för kärleken lite mer. Och jag har förstått hur att släppa taget också kan vara kärlek. Det är svårt”, avslutar Chloé Zhao.