Johan Croneman: Hjälp, varför kan jag inte skratta åt nya ”roliga” serien?

Den frågande humorns kris i svensk television

I en tid när humorns landskap ständigt förändras väcks frågan om vad som egentligen är roligt på allvar. Denna fråga har upptagit en betydande del av mitt vuxna liv, men jag har fortfarande inget tydligt svar. Däremot har jag blivit allt säkrare på vad som inte framkallar skratt hos mig – något som ofta provocerar min omgivning.

Jag har aldrig förstått hyllade serier som ”Seinfeld” och ”The Office”. Ricky Gervais har sällan lockat fram ett skratt, med undantag för hans bitska kommentarer som Oscarsgalans värd. Min humorgrund lades istället genom klassiker som Helan & Halvan och Bröderna Marx. När jag var 15 år förändrade Monty Python mitt liv, och under gymnasietiden var Kjell Alinge och Janne Forsell med ”Hemma hos” och ”Kulturfunk från de befriade områdena” livsviktiga referenspunkter som genomsyrade våra samtal hela veckan.

Svenska humorlegender som Hasse & Tage och Gösta Ekman formade min humoruppfattning, liksom Woody Allen som var min husgud långt in på 90-talet. Det är tydligt att man formas tidigt av sin tids humor. Många skulle säga att jag själv var rätt rolig en gång i tiden. Nuförtiden är man mest orolig.

Denna oro väcks särskilt när jag möter samtidens hyllade humorproduktioner. Jag tittar på kritikerhyllade ”Populära problem” på SVT, som recensenter från landets största tidningar hyllar som epokgörande och årets serie i alla kategorier – men jag skrattar inte en enda gång, drar inte ens på munnen.

Det är en märklig känsla att sitta i en bio- eller teatersalong där publiken vrider sig av skratt medan man själv inte förstår vad som är roligt. Man känner sig plötsligt isolerad, som om man befinner sig på en annan planet. Vad är det jag inte förstår?

För mig handlar humor fundamentalt om tajming. Utan perfekt tajming kan ingen ha ”funny bones” – den naturliga förmågan att vara rolig. En komiker måste komma in exakt rätt i ett skämt. Leveransen får varken vara för tidig eller för sen.

Jonatan Unge och Sissela Benn, huvudaktörerna i ”Populära problem”, är onekligen begåvade och egensinniga i sitt uttryck. Men arbetar de inte helt utan tajming? Det verkar till och med vara ett medvetet val. Är det just detta jag inte förstår?

Det ser faktiskt ut som om de medvetet arbetar mot humorns traditionella strukturer. När de ska leverera roligheter känns det nästan övertydligt annonserat. Två skådespelare, men utan skådespeleri – och utan en egentlig pjäs.

I min förvirring ser jag om de två första avsnitten. Vissa scener spolar jag tillbaka och ser två eller tre gånger. Ändå sitter jag kvar som ett frågetecken. Jag har uppenbarligen tappat känsligheten för vad som är modernt, roligt och nyskapande i vår tid. Kanske är det dags att överväga en karriärväxling från tv-kritiker?

Även andra SVT-produktioner väcker min förundran. ”Mammor” är en serie om moderskap där redaktionen på något sätt lyckats göra ett helt program utan att inkludera en enda helt vanlig mamma. Istället befolkas serien av B-kändisar och influencers. Hur gick sökandet till? Man undrar verkligen.

Kulturprogrammet ”Babel” bjuder heller inte på många skratt. Där intervjuas ”succéförfattaren” Amanda Romare om sin bok som handlar om henne själv och hennes partner. Den stora frågan tycks vara huruvida boken är ”sann” – ett påfallande grunt spår för ett program som utger sig för att vara intellektuellt. Programmets underliggande budskap framstår som förutsägbart elitistiskt: den som inte älskar att läsa är värdelös.

I denna tid av hyllade humorproduktioner och kulturprogram som missar sitt syfte står jag kvar med min grundläggande fråga: Vad är egentligen roligt på allvar? Och vem bestämmer det?