Johan Croneman: Jag tar tåget ut i Europa för sista gången i livet

På perrongen står jag med min ryggsäck, redo för vad som känns som den sista tågluffningen i mitt liv. Femton dagar genom ett Europa där krigen har följt på varandra i en till synes oändlig cykel. Femton dagar i ensamhet och tystnad.

Det finns något djupt symboliskt i att färdas genom kontinenten på detta sätt. Järnvägsspåren löper som livlinjer mellan platser som har sett civilisationer blomstra och falla. Från kupéfönstret ser jag landskap glida förbi som har varit både slagfält och mötesplatser, platser där historia har skrivits om och om igen.

När morgonsolen skiner in genom fönstret på tåget mot Wien, slås jag av tanken på hur många människor som gjort liknande resor med helt andra avsikter. Flyktingar, soldater, diplomater – alla drivna av olika omständigheter men förenade av samma järnvägsnät.

På en liten station någonstans i Österrike står en äldre man med sin hund. De tittar båda upp när tåget passerar. Jag tänker på Buffa som väntar hemma. Min trogna följeslagare genom livets upp- och nedgångar.

I Budapest promenerar jag längs Donau. Floden som har bevittnat imperiets uppgång och fall flyter stilla förbi. Jag ser monumenten över krig och fred, över förtryck och frihet. Tankarna vandrar till alla de människor vars liv har formats av platserna jag besöker. Deras berättelser är inristade i byggnaderna, i minnesmärkena, i själva atmosfären.

På ett café i Prag betraktar jag människorna omkring mig. Alla med sina egna historier, sin egen resa. I min ensamhet och tystnad upptäcker jag ett annat sätt att kommunicera – genom observation och reflektion. Det finns en frihet i att vara anonym i ett främmande land, att bara existera utan förväntningar.

När tåget rullar genom den tyska landsbygden tänker jag på hur dessa åkrar har sett arméer marschera fram och tillbaka, hur bönder i generationer har brukat jorden oavsett vilken flagga som vajade över dem. Historia handlar inte bara om stora händelser och berömda personer, utan också om vardagens kontinuitet mitt i förändringen.

I Amsterdam, min näst sista destination, vandrar jag längs kanalerna och tänker på hur vatten både förenar och skiljer oss åt. Broarna som spänner över vattnet blir symboler för vår strävan att överbrygga avstånd, både fysiska och mentala.

Under dessa femton dagar har jag fört samtal med mig själv som jag aldrig tidigare vågat. I tystnad och ensamhet har jag konfronterat tankar om livets ändlighet, om vad som verkligen betyder något när allt kommer omkring. Det finns en klarhet som kommer med distans, både geografiskt och mentalt.

På mitt sista tåg, på väg hem, skriver jag i min anteckningsbok. Meningar som jag kanske aldrig kommer att visa för någon. Ord om rädsla och mod, om sorg och glädje, om det förflutna och framtiden. Och om Buffa, min älskade hund, som har varit min ankarpunkt i en ibland kaotisk tillvaro.

När jag kommer hem är något annorlunda. Huset känns tomt på ett sätt som det inte borde. Buffa, som alltid brukade möta mig i dörren med entusiastiska skall och viftande svans, är ovanligt stilla. Jag förstår nästan omedelbart. Under min resa har tiden runnit ut för min trogna vän.

Det är i denna stund, när sorgen sköljer över mig som en våg, som jag inser vad som verkligen betyder något. Inte karriären, inte prestationerna, inte ens de platser jag har sett på min resa. Det är relationerna, kärleken, banden vi knyter med andra varelser, vare sig de är människor eller djur.

I min sorg över Buffa kommer en underlig klarhet. Jag vet nu vad jag vill ska stå på min gravsten när den dagen kommer. Inte en lista över bedrifter eller titlar, utan något mycket enklare, mycket sannare.

Min resa genom Europa, genom historiens korridorer, genom mina egna tankar, har lett mig tillbaka hem till en insikt som känns både smärtsam och befriande. Livets sista tågluff är avslutad, men den verkliga resan – den inre – fortsätter. Och någonstans längs vägen har jag hittat det jag sökte utan att veta att jag letade efter det: en förståelse för vad som verkligen betyder något när allt annat har fallit bort.

Buffa är borta nu, men hennes ovillkorliga kärlek har lärt mig mer om livet än någon filosofibok någonsin skulle kunna göra. Och det är något värt att minnas, värt att skriva på en gravsten, värt att bära med sig genom de dagar som återstår.