SVT:s högergir: En pågående förskjutning av det journalistiska landskapet

Det talas fortfarande om att SVT och public service skulle vara ”vänstervridet”, en anklagelse som framförs av vissa politiska röster. Ironiskt nog är det SVT själva som ibland ger näring åt dessa påståenden – men på ett sätt som få förväntar sig. Under senare tid har representanter från tankesmedjor och mediekanaler med tydlig koppling till Sverigedemokraternas idévärld fått allt större utrymme i public service-kanalerna.

Visserligen har SVT ett uppdrag att spegla samhällets olika röster, vilket är en grundpelare i deras journalistiska arbete. Men det mest centrala uppdraget för en public service-institution är rimligen att ställa kritiska frågor, våga vara obekväm och hålla en stadig blick i mötet med makten – oavsett politisk färg.

Den senaste tidens utveckling tyder på en slags nyängslig hållning inom SVT. Rädslan för att bli kallad vänstervriden tycks ha skapat en situation där vänsterdebattörer och vänsterintellektuella rösterna aktivt undviks. Detta har resulterat i vad som endast kan beskrivas som en tydlig högergir inom Sveriges Television, särskilt märkbar på nyhets- och samhällsredaktionerna.

Ett illustrativt exempel på detta fenomen kunde ses i söndagens sändning av ”Agenda”. Programmet skulle behandla komplexa ämnen som socialbidrag, ekonomiska orättvisor och framgångarna för högernationalistiska partier i Europa, med särskilt fokus på Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Programmet presenterade extremhögerns frammarsch som en ny politisk företeelse, trots att denna utveckling pågått i Europa under cirka två decennier. I ett inslag lät redaktionen statsvetarprofessorn Ann-Cathrine Jungar beskriva läget, men utan att erbjuda någon djupare analys. Hon konstaterade bara välkända fakta, som att Nigel Farage var en central arkitekt bakom Brexit och nu leder ett invandringskritiskt parti i Storbritannien.

Ännu mer anmärkningsvärt var valet att bjuda in Alastair Campbell som expertröst. Campbell, som var Tony Blairs chefsstrateg och hjärnan bakom ”New Labour”, representerar en politik som övergav traditionell socialdemokrati, fullföljde omfattande privatiseringar och gynnade främst de förmögna samhällsskikten. Campbell var även inblandad i framtagandet av dokumentationen som legitimerade Storbritanniens deltagande i Irakkriget. Denna bakgrund gör honom till en högst kontroversiell källa för analys av dagens politiska landskap.

Programmet nådde sin kulmen när Arvid Hallén från Sverigedemokraternas tankesmedja Oikos fick utrymme att förklara hur partier som tyska AfD kan lära av SD:s strategi för att nå politiskt inflytande. Under hela sändningen saknades helt röster från vänsterhåll som kunde analysera den europeiska socialdemokratins kris eller den traditionella högerns utmaningar i dagens politiska klimat.

När programmet senare behandlade ämnen som socialbidrag, ekonomiska klyftor och fattigdom saknades den kritiska analysen kring kapitalskatter i Sverige, hyreshöjningar och hur Sverige utvecklats till ett skatteparadis för förmögna individer. Sådana perspektiv verkade ha valts bort för att behålla en mindre ”kontroversiell” ton.

Denna utveckling väcker allvarliga frågor om SVT:s roll som oberoende granskare av samhället. När rädslan för att uppfattas som partisk leder till att vissa perspektiv systematiskt undviks, riskerar public service att misslyckas med sitt grundläggande uppdrag: att presentera en balanserad bild av verkligheten och kritiskt granska alla samhällsfenomen, oavsett politisk tillhörighet.

För att verkligen fullgöra sitt uppdrag bör SVT våga ge utrymme åt hela det politiska spektrumet och inte låta rädslan för anklagelser om vänstervridning resultera i en motsatt, men lika problematisk, snedvridning åt höger.