Melodifestivalens stora paradox: När sex miljoner svenskar ignoreras

I helgen drog årets upplaga av Melodifestivalen igång med den första deltävlingen. Ungefär 2,5 miljoner svenskar tittar på en vanlig deltävling, medan finalen brukar locka omkring tre miljoner tittare. Men detta innebär också att drygt sex miljoner svenskar står utanför det nationella fenomenet – personer som inte tittar, inte kan titta, inte vill titta eller helt enkelt inte bryr sig.

Trots detta dominerar Melodifestivalen medielandskapet under våren på ett sätt som få andra kulturella händelser gör. På SVT:s nyhetssändning Rapport, som på lördagar är nedkortad till 15 minuter, prioriterades ett inslag om Melodifestivalen – något som väcker frågor om nyhetsvärdering och public service-uppdrag.

Mediebevakningen kring festivalen är intensiv och startade redan för flera veckor sedan med reportage om deltagande artister, låtar och programledare. Efter den första deltävlingen rapporterade kvällstidningarna om en ”skandal” där tittare ”rasade” över att tävlingen avslutats i förtid på SVT Play. Detta mönster av dramatiserade rubriker och sensationsjournalistik följer festivalen genom hela säsongen.

Ett annat fenomen är den närgångna granskningen av artisternas privatliv. Vardagliga händelser förvandlas till dramatiska berättelser där det personliga lyfts fram som närmast sensationellt. Denna typ av journalistik följer ett välkänt mönster där vardagliga motgångar blåses upp till potentiella katastrofer.

Festivalens påverkan på medielandskapet sträcker sig ända fram till maj när den europeiska finalen i Eurovision Song Contest avgörs. Under dessa månader kommer nyhetsrapportering, kultur- och debattsidor att ägna betydande utrymme åt fenomenet. I år kommer sannolikt även frågan om Israels deltagande att diskuteras flitigt i anslutning till festivalen.

Den stora paradoxen är att medan Melodifestivalen får enorm medial uppmärksamhet, finns det drygt sex miljoner svenskar som står utanför detta kulturella fenomen. De erbjuds få eller inga alternativ i det offentliga samtalet under denna period. Kritiker av festivalen anklagas ofta för folkförakt, medan ignoransen av den stora grupp som inte följer Melodifestivalen sällan problematiseras.

För SVT, som har ett särskilt ansvar att representera hela befolkningen, väcker detta frågor om hur public service-uppdraget tolkas och genomförs. Vad erbjuds den majoritet av befolkningen som inte intresserar sig för schlagerfestivalen? Vilka alternativa kulturella uttryck och evenemang ges utrymme under denna period?

Det är självklart att Melodifestivalen har en naturlig plats i det svenska kulturlivet och att många familjer, pensionärer och musikälskare uppskattar den. Men den oproportionerliga uppmärksamheten i nyhetsmedier och kulturbevakning skapar en obalans där andra kulturella yttringar marginaliseras under en lång period varje år.

Frågan kvarstår därför: Var tar den stora grupp svenskar som är ointresserade av schlagermusik vägen under denna intensiva period? Hur kan medierna bättre balansera sitt utbud för att spegla hela befolkningens intressen och behov? När majoriteten av svenska folket ignoreras i medieutbudet uppstår vad man skulle kunna kalla ”public non service” – ett misslyckande i att representera hela befolkningen.

Det är ingen kritik mot glädjen hos dem som älskar Melodifestivalen, utan en uppmaning till medierna att reflektera över proportionaliteten i sin bevakning och att erkänna den stora grupp som står utanför detta årliga kulturfenomen.