Johan Kellman Larsson: Tove Jansson svalkar i det överhettade uppmärksamhetssamhället

Det har gått 25 år sedan den finska författaren och konstnären Tove Jansson gick bort. Hennes författarskap fortsätter att fängsla läsare och erbjuder något oväntat aktuellt i vår digitala tidsålder – en motgift mot det ständiga informationsflödet och den fragmenterade uppmärksamheten som präglar modern mediekonsumtion.

Den norske författaren Karl Ove Knausgård skrev förra sommaren en essä i den amerikanska tidskriften Harper’s Magazine med underrubriken ”On finding mystery in the digital age”. I texten fångade han en känsla som många bär på men som är svår att verbalisera. Hans centrala poäng är att vår tids informationsflodvåg i själva verket inte gör världen rikare, utan fattigare.

Knausgård menar att det mest särpräglade med vår tid är att allting vänder sig till oss. Han pekar på datorer, reklamskyltare, köksapparater, sociala medier-flöden, algoritmer, snabba nyhetsklipp och tv-serier. Konsekvensen blir paradoxal – i all sin öppenhet sluter sig världen. För Knausgård leder detta till en existentiell kris.

En liknande tanke genomsyrar hans romansvit ”Min kamp”: det gäller att fästa blicken. Men hur ska man kunna fästa blicken i ett samhälle som är skräddarsytt för att få blicken att flacka? Här kan litteraturen spela en avgörande roll, menar han, för att hitta en plats utanför teknologin.

Det är i denna kontext som Tove Janssons författarskap framträder som särskilt relevant. Att läsa Mumin-skaparen fungerar som en form av stesolid för en hjärna som är uppjagad av den digitala kulturen. Anledningen är det nedskruvade tempot, det akuta språket och karaktärerna som inte nödvändigtvis vill uppnå något utan helst bara göra saker i sin egen takt.

Ta romanpärlan ”Sommarboken” från 1972, som kretsar kring Sophia som tillbringar sommaren tillsammans med sin farmor. Det är inte handlingen som är det viktiga, utan tempot och de gåshudsalstrande meningarna. När Sophia frågar hur det ser ut i himlen svarar farmor att det kanske ser ut som en äng. Det är i sådana detaljer som Janssons storhet finns.

”Anteckningar från en ö” från 1996 är Tove Janssons sista originalverk. I trettio år var Klovharun längst ute i Pellinge skärgård hennes och livskamraten Tuulikki Pietiläs sommarhem. Boken är uppbyggd som en dagbok men fungerar som en skildring av tiden själv – om att vänta på islossningen, svalorna och whiskyn. Det är i det lilla uttrycket som världen börjar skumma och återförtrollas.

Också novellen ”Ekorren” från samlingen ”Lyssnerskan” från 1971 fungerar som en avgiftningskur för en skenande hjärna formad av sociala medier. Jansson skriver: ”Hösten vid havet var inte den höst hon hade tänkt sig. Det stormade aldrig. Ön vissnade lugnt, gräset ruttnade i regnet, bergen blev hala och täckta av mörka alger långt över vattenståndet, november gick vidare i grått.”

I ”Resa med Konica” från ”Rent spel” från 1989 följer vi ett konstnärspar som med sin Super 8-kamera försöker fånga flyktiga ögonblick – i stället för att vara närvarande i dem. Även denna berättelse erbjuder en reflektion över uppmärksamhet och närvaro.

Ett kvarts sekel efter sin död är Tove Jansson mer aktuell än någonsin. Det kommer ständigt nya utgåvor och filmatiseringar av hennes böcker, nya biografier och utställningar. Populariteten beror delvis på att många av hennes teman – naturkatastrofer, högernationalism, frihet och tillhörighet – fortfarande är brännande aktuella.

Men den fortsatta dragningskraften handlar också om något annat. Hennes böcker är genomlysta av ofrånvänd uppmärksamhet. Hon dröjer vid en ö som vissnar, vid ett husbygge, vid en farmor som föreslår att himlen kanske ser ut som en äng. När Knausgård skriver att det gäller att fästa blicken är det precis detta som Tove Jansson lär oss – att se, tålmodigt, tills världen öppnar sig igen.

I ”Anteckningar från en ö” finns en mening som framträder som en lågmäld appell: ”När vi tröttnade på roligheten satte vi oss ner och kände efter. Havet var kritvitt åt alla håll så långt man kunde se. Först då märkte vi den absoluta tystnaden. Och att vi hade börjat viska.”

I en tid där algoritmer, snabba klipp och ständiga notifikationer formar vår vardag, erbjuder Tove Janssons författarskap en motkraft. Det är litteratur som inte försöker vinna vår uppmärksamhet genom att ropa högre än allt annat, utan genom att bjuda in till stillhet och närvaro. Det är en påminnelse om att världens rikedom inte finns i mängden information vi konsumerar, utan i förmågan att fästa blicken och verkligen se det som finns framför oss.