Tårarna blir en del av vår identitet – från skam till styrka

I Jonas Hassen Khemiris roman ”Systrarna” finns en scen där författaren gråter över ett barndomsminne men samtidigt planerar att redigera bort alla tecken på sårbarhet i texten. Detta korta stycke fångar kärnfullt den moderna mannens komplicerade förhållande till tårar och känslor.

Fenomenet undersöks noggrant i Eric Cullheds nya fackbok ”Gråt. Tårarnas filosofi – från antiken till idag”. Cullhed, professor i grekiska, ställer grundläggande frågor om tårarnas mening och utforskar hur något så närvarande i våra liv samtidigt kan vara så gåtfullt.

Gråtskam är ett centralt tema i boken. Men Cullhed stannar inte där – med hjälp av forskare, filosofer och författare som Mo Yan, Selma Lagerlöf och Thomas Mann försöker han visa att tårar inte bara signalerar svaghet utan utgör ett rikt känslomässigt språk som rymmer både sårbarhet och styrka.

Intresset för tårars kulturella betydelse har ökat markant under senare år. Den amerikanska poeten Heather Christle gav 2020 ut ”The crying book”, en hybrid av memoar och kulturhistoria, där hon föreslår att offentligt gråtande handlar om vår längtan efter att bli sedda. Hon noterar till och med att känslotårar innehåller mer protein än vanliga tårar, vilket gör att de rinner långsammare och därmed lättare uppfattas av omgivningen.

Både Cullhed och Christle beskriver tårar som ett språk som förenar oss, även om män historiskt sett ofta upplevt gråt som något skambelagt, vilket också framgår av Claes Ekenstams bok ”Den manliga smärtan” (2025).

Denna konflikt i maskuliniteten gestaltas tydligt i första avsnittet av TV-serien ”The Sopranos”, där gangsterbossen Tony Soprano klagar över samtidens krav på känslomässig öppenhet: ”Vad hände med Gary Cooper? Den starka, tysta typen. Han var en riktig amerikan. Han var inte i kontakt med sina känslor.” Ironiskt nog gråter Tony själv flera gånger under serien.

Peter Englunds essä ”Om gråtens historia” (1991) avslöjar dock att offentlig gråt inte är något nytt fenomen utan snarare har gjort comeback. Runt sekelskiftet 1800 genomsyrades Europa av starka känslor – man ”gråter och dyrkar sitt svårmod, njuter sin melankoli, gläds sin sorg.” Först under 1900-talet etablerades det moderna idealet om den känslokontrollerade mannen, som gjorde offentlig gråt riskabel.

Ett talande exempel på detta är Edmund Muskies presidentvalskampanj 1972, som kollapsade delvis för att han uppfattades gråta offentligt (själv hävdade han att det var smältande snö i ansiktet). Men under 2000-talet har vi sett ett skifte i attityden till manliga tårar. När Barack Obama grät över sin farmor under presidentvalskampanjen 2008 möttes han av sympati snarare än förakt.

På senare tid har vi sett många kända män visa känslor offentligt: Robert De Niro har brutit samman i podcast, Håkan Juholt har berättat om sina känslor vid barnbarnets födelse, och Dolph Lundgren har gråtit i Skavlan. Idrottsvärlden är full av tårar från atleter som LeBron James, Novak Djokovic och Sebastian Samuelsson.

Förra årets utgivning av polischefen Jale Poljarevius självbiografi ”Polismannens tårar” förstärker bilden av ett nytt manligt förhållningssätt till känslor. Trots tre decennier av erfarenhet från våldsmiljöer betonar han i boken vikten av att ”våga visa sårbarhet”. Det känns som att även Tony Sopranos ideal Gary Cooper idag skulle tillåta sig att gråta ut.

Karl Ove Knausgård skriver i ”Om sommaren” om sin barndoms okontrollerade gråt: ”Att jag inte slutade gråta ohämmat som litet barn, utan bara fortsatte gråta för minsta småsak, betraktades som ett fel, samtidigt som jag också avslöjade hemligheter om mig själv och därmed visade svaghet.”

Rädslan för att framstå som svag är djupt rotad, visar Cullhed. Priset för att visa tårar kan vara högt: ”uppvisningen urholkar vårt självförtroende liksom vårt anseende inom den grupp vi tillhör”.

Men det finns också en befrielse i att acceptera sina tårar. När författaren Johan Kellman Larsson reflekterar över sin egen lättrörthet, särskilt i samband med läsning, påminns han om Tomas Tranströmers berömda uppmaning i dikten ”Romanska bågar”: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

I ett samhälle där män i allt högre grad tillåts visa känslor, har tårarna övergått från att vara något skamligt till att bli ett uttryck för både sårbarhet och styrka – ett språk som förenar oss i vår gemensamma mänsklighet.