I det politiska spelet: Frankrike och lokalvalens komplexa teater

I Frankrike pågår nu en politisk högmässa av sällan skådat slag. Nästan 35 000 nya borgmästare ska utses inom loppet av endast sju dagar. Det franska kommunsystemet, med sina tusentals små administrativa enheter, kan vid första anblick framstå som ineffektivt och kostsamt. Men det representerar något djupt förankrat i den franska självbilden, ett arv från den franska revolutionen som ingen politiker vågar röra.

Hälften av landets kommuner har färre än 500 invånare, och sex kommuner saknar helt invånare sedan första världskriget men får ändå borgmästare utsedda av regionen. Detta system balanserar mellan direktdemokrati och potentiell grogrund för korruption. På den franska landsbygden är borgmästaren ofta en person man möter ansikte mot ansikte, ibland med en vinflaska i hand, för att få tillstånd till enkla byggprojekt eller trädgårdsarbeten.

Det franska valsystemet med dess två omgångar skapar en vecka av politisk limbo som påminner om kvantfysikern Erwin Schrödingers berömda tankeexperiment – varje stad har och har inte ett politiskt styre samtidigt. Väljarna har röstat men ska snart rösta igen. Partier som tidigare betraktats som paria kan plötsligt bli legitima samarbetspartners om de behövs för att säkra majoritet.

I söndags avgjordes första valomgången. I Hénin-Beaumont, en stad med omkring 25 000 invånare, återvaldes den högerradikale borgmästaren Steeve Briois redan i första rundan med över 78 procent av rösterna. Samtidigt, bara sex mil därifrån i Saint-Amand-les-Eaux, säkrade det franska kommunistpartiets ledare Fabien Roussel sin position som borgmästare med 51,6 procent av rösterna.

Denna geografiska närhet mellan kommunistiskt och högerradikalt styre illustrerar Frankrikes provinspolitiska komplexitet och de skarpa lokala skillnaderna i politisk kultur. Det är som om fyra av fem invånare i en svensk medelstor stad skulle rösta på ett ytterlighetsparti medan grannkommunen röstar för dess motsats.

I många städer där ingen kandidat fick över 50 procent i första omgången väntar nu en hektisk period av förhandlingar och alliansskapande. Denna vecka mellan valomgångarna förvandlar det politiska landskapet. Politiker som nyligen kritiserat varandra skapar nu gemensamma fronter inför den andra omgången.

Den stora frågan som dominerar det franska politiska samtalet är huruvida traditionella höger- och vänsterväljare kan acceptera att deras partier allierar sig med mer extrema aktörer på respektive sida av det politiska spektrumet. Redan på måndagen, dagen efter första valomgången, började allianser bildas som tidigare varit otänkbara. Vid tisdagen gratulerade många politiker varandra till ”konstruktiva samtal” och presenterade gemensamma strategier inför helgens avgörande.

Denna tvåstegsmodell representerar både en andra chans för väljarna och ett tillfälle för politiker att skapa koalitioner som kan säkra makt. Det är en sorts ”ångervecka” för väljarkåren, men framför allt ett fönster för politisk kohandel. Stöd utbyts mot specifika löften – utbyggda cykelbanor, ökade anslag till skolor, eller andra lokala hjärtefrågor.

I denna process synliggörs den franska politiska kulturens dubbelnatur – dragkampen mellan upplysningsideal och en mer pragmatisk ”laissez faire”-mentalitet. Systemet kan framstå som ineffektivt och motsägelsefullt för utomstående, men för fransmännen är det en grundbult i deras demokratiska tradition.

Medan svenska medier diskuterar Liberalernas eventuella kollaps efter ett ”liberal-nationalistiskt handslag som blev en kram”, pågår i Frankrike hundratals liknande politiska omkastningar samtidigt. Pragmatism tar över efter principfasthet, och väljarna står inför frågan om de kan acceptera dessa nya allianser när de går till valurnorna igen på söndag.