Julia Thelin om ”Mecenaten”: ”Det hotfulla, lekfulla och sexuella kan rymmas i en örfil”

I konstvärldens skuggor blomstrar maktkampen – Julia Thelins långfilmsdebut utmanar

Presentationen av Carla Sehns huvudrollsfigur i ”Mecenaten” är en studie i social nedstigning. Först ser vi henne guida en grupp genom ett konstverk, till synes i en ateljéuniform som snart avslöjas vara en städrock. I nästa scen skrubbar hon en toalett på sina knän, för att i den tredje få sparken.

Filmen följer den avskedade städerskan när hon antar identiteten som sin tidigare arbetsgivare – en inflytelserik gallerist vars lyxiga hus hon tidigare städat. När hon lyckas locka med sig två ambitiösa konststudenter till det tomma huset, förblindade av drömmarna om konstnärlig framgång, förskjuts maktbalansen snabbt. Konstvärlden blir en perfekt arena för filmens hänsynslösa statuslekar, där långt mer än sanningen står på spel.

”Jag vill utmana mig själv när jag skriver så att det blir spännande även för mig. Jag hade ett slags känslomässigt manifest för vad den här historien skulle vara,” säger Julia Thelin om sin långfilmsdebut under vårt samtal vid Moderna museet.

Thelin förklarar att hennes konstnärliga vision utgick från djupgående frågor om representation, kvinnor i konsten och hur vi uppfattar oss själva genom andras blickar – teman som är ständigt aktuella i konstvärlden.

”Konstvärlden är ju en spegling av samhället och dess hierarkier. I ’Mecenaten’ vill jag undersöka värdet av att vara konstnär i en värld där kapitalet styr. Både det kulturella och det ekonomiska. Det handlar om att rätt personer ska uttala sig om värdet på något innan det de facto blir värdefullt,” säger hon.

För Carla Sehn, tidigare känd från ”Åremorden” och ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, erbjuder huvudrollen i ”Mecenaten” en mer återhållsam karaktär. Hennes rolltolkning handlar om att försöka behärska ett inre kaos – tills det inte längre går att kontrollera.

”Vi jobbade mycket med Carlas uttryck. Det avslöjas inte så mycket om hennes bakgrund, vi vill liksom putta in publiken i hennes känslor och upplevelser utan att fokusera så mycket på vem hon är,” berättar Thelin.

Intressant nog var huvudrollen ursprungligen tänkt för en äldre skådespelare. När Sehn första gången provspelade fick hon avslag, men hon gav sig inte. Efter att ha kontaktat produktionen och argumenterat för sig själv blev hon återkallad ett år senare när ingen annan visat sig passa rollen – och denna gång fick hon den.

”Jag märkte direkt att Carla förstod lekfullheten i ’Mecenaten’,” säger Thelin, som upptäckte nya dimensioner i rollen genom Sehns tolkning. Under världspremiären i Göteborg slogs regissören av en scen där Sehn gör en konstpaus innan hon sätter sig vid ett piano.

”På bara några sekunder lyckades hon förmedla så många känslor – det hände något inom henne som verkligen berörde mig. Vid ett annat tillfälle säger hon en replik på polska, och bara de där få orden, med tanke på hennes bakgrund, gav rollen en extra dimension. Carla har en medfödd känsla för kulturkrockar och förstår de oskrivna regler som finns i kulturvärlden.”

”Mecenaten” koncentrerar handlingen till tre skådespelare på en plats. Lucas Lynggaard Tønnesen och Maxwell Cunningham gestaltar två hoppfulla konststudenter som följer med den påstådda galleristen till hennes lyxiga, tillfälligt tomma hem. Spänningen byggs upp metodiskt medan lögnerna blir allt fler och kommunikationen mellan karaktärerna förstärks genom musik och performancekonst.

Men filmens mest framträdande uttrycksform är dansen – ett område Thelin tidigare utforskat i kortfilmer som ”Push It” och ”Lilla Olle”. I ”Mecenaten” börjar dansen sällskapligt för att gradvis utvecklas till något betydligt mer hotfullt.

”Jag tänker väldigt mycket med min kropp, rörelse är ett slags sätt att förhålla sig till världen,” förklarar hon.

Thelin anser att ”Mecenaten” bygger vidare på den energi som kännetecknade hennes prisbelönta kortfilm ”Sorry Not Sorry” (2019) med Gizem Erdogan. Filmen fick Svenska kyrkans filmpris vid Göteborgs filmfestival med motiveringen att ”utgångspunkten är varje människas behov att bli sedd och bekräftad”.

”Jag söker mig ofta till dans och konstvärlden för inspiration. Det finns mycket dans i min familj och jag gick en inriktning med musikalprofil i skolan, det var ett underbart sätt att ta sig igenom den tiden. Jag var nog för prestationsinriktad för att bli dansare själv men jag älskade att skapa koreografier åt andra och sätta upp föreställningar.”

En av Thelins tidigaste filmupplevelser var skejtfilmen ”Lords of Dogtown” från tidigt 2000-tal, som inspirerade henne att skapa en koreografi till glamrock-låten ”20th Century Boy” av T.Rex.

”För mig är det märkligt att begränsa karaktärer till bara ord. Det hotfulla, lekfulla och sexuella kan rymmas i samma handling – en örfil kan bära alla tre. Att se en thriller är en fysisk upplevelse, och kvinnans lögn i ’Mecenaten’ blir något kroppsligt. Jag vill pressa henne och se om hon ger sig,” säger Thelin.

Innan inspelningen på Gotland genomfördes workshops och repetitioner under ett helt år. För Thelin innebar långfilmsformatet en helt ny utmaning jämfört med hennes tidigare kortfilmer.

”Jag läste något om Kafka i DN som jag känner igen mig i. Han gillade novellen, där han kunde skriva sig igenom något på en natt, men romanen blev svårare eftersom den krävde mer tid. Så var det för mig också – långfilmen var något helt annat än kortfilm. Jag behövde hitta sätt att portionera ut arbetet och lita på att allt fanns kvar till nästa gång. Tursamt nog fungerade det,” avslutar hon.

”Mecenaten” har premiär den 20 mars och är redan uppmärksammad efter att ha tilldelats Svenska kyrkans filmpris under Göteborgs filmfestival.