I det digitala utbytet mellan par på olika kontinenter har den svarta katten blivit huvudpersonen i en daglig ritual. Varje dag, strax efter lunch svensk tid men morgon i USA, anländer ett nästan identiskt foto via sms – en glimt av svart blank päls och ett par glimmande gula ögon.

Bilderna varierar något i komposition. Ofta visar de katten ihopkurad ovanpå maken, med belåten blick. Ibland fångas den rastlöst vandrande mellan mannen och datorn, sökande efter uppmärksamhet. Vid enstaka tillfällen står den på helspänn med framtassarna på fönsterbrädan, fullt fokuserad på sophämtningen utanför.

Det är morgon i Amerika, som Ronald Reagan en gång formulerade det under sin presidentkampanj. Familjemedlemmarna vaknar till liv i sitt amerikanska hem, men tonåringarna, som nu blivit äldre, vill inte längre vara med på bild. Dessutom har de aldrig varit särskilt morgonpigga. Så det blir katten. Bild efter bild efter bild fyller chatten mellan de geografiskt åtskilda makarna.

Fenomenet med husdjur som fyller tomrum i familjelivet är välbekant. I skribentens föräldrahem härskade katten Agnes i den period som uppstod mellan utflugna barn och ankomsten av barnbarn. Skribentens pappa kan fortfarande, med inlevelse, beskriva kattens dödsögonblick efter en tids sjukdom. Puccinis ”Tosca” spelades i bakgrunden – ”Signore, perché me ne rimuneri così?” (Herre, varför belönar du mig så?). Det har gått nästan tjugofem år sedan dess, och ett minne som etsat sig fast är ett fotografi av katten i sin kista, en trälåda som ursprungligen var avsedd för fint vin.

På den tiden var kattbilder ännu inte det kulturella fenomen de blivit idag. Nu fyller de våra sociala medier och privata konversationer, och forskning visar att de faktiskt kan ha terapeutiska effekter.

I Dagens Nyheters OS-rapportering berättas om den amerikanske snowboardåkaren Alessandro Barbieri, en debutant i olympiska sammanhang. Han avslöjar sin metod för att hantera nervositet inför tävlingar: han ber sin mamma skicka en bild på familjens katt. Bara genom att se husdjuret infinner sig lugnet han behöver för att prestera.

Där finns förklaringen till makens dagliga kattbilder över Atlanten. I tider när distansrelationer kan vara påfrestande och många vardagliga utmaningar måste hanteras på var sin kontinent, blir den svarta katten en digital bro mellan två världar. Ett slags ”felinmedicin” – ett sätt att lugna, trösta och påminna om värmen i det gemensamma hemmet som för tillfället befinner sig på en annan kontinent.

Maken försöker, bildligt talat, ”droga” sin partner med dessa doser av kattbilder. Och det är en strategi som fungerar. För i de dagliga visuella hälsningarna finns en påminnelse om relationen själv.

Katten blir en metafor för äktenskapet. Ibland ligger paret ihopkurade i trygg gemenskap. Ibland står de på helspänn, väntande på livets utmaningar, symboliserade av sophämtningen.

Dessa till synes triviala kattbilder bär på en djupare betydelse i en värld där relationer allt oftare sträcker sig över stora avstånd. De representerar en ny form av intimitet och närvaro i frånvaron – en digital ritualiseringsprocess där husdjuret, omedvetet, blir budbärare av kärlek, vardag och kontinuitet mellan två människor som befinner sig på var sin sida av ett världshav.

I kattbildernas era har dessa fyrfota sällskapsdjur fått en ny roll som känslomässiga brobyggare, en roll som sträcker sig långt bortom deras fysiska närvaro i våra hem. De har blivit digitala känslomässiga ankare i en ständigt föränderlig och geografiskt splittrad tillvaro.