En tidlös klassiker i ny översättning

Carin Franzéns nya svenska översättning av ”Heptameron” väcker på nytt liv i detta femhundra år gamla litterära verk. Boken, skriven av Marguerite de Navarre, har en förmåga att dra läsaren in i en märklig historisk värld som både fascinerar och utmanar våra moderna föreställningar.

Marguerite de Navarre, född i april 1492 i den franska staden Angoulême, var långt mer än bara en kunglighet som skrev på fritiden. Under den franska renässansen blev hon en av Europas mäktigaste kvinnor, känd under flera namn och titlar: la Marguerite des Marguerites, Marguerite d’Angoulême, Marguerite de Valois och Marguerite de Navarre. Hon var prinsessa av Frankrike, hertiginna av Berry och Alençon samt drottning av Navarra.

Trots sin betydelsefulla roll som beskyddare av fritänkare, konstnärer och författare har hennes eget författarskap länge betraktats som amatörmässigt. ”Heptameron” har ofta avfärdats som en samling romantiska historietter, skapade enbart för att underhålla hennes sjuke bror, kung François I.

Marguerite var dotter till prinsessan Louise de Savoie och greven Charles d’Angoulême, en prins av huset Valois med ett stort intresse för litteratur och konst. När Charles dog 1496 var Louise bara nitton år och beslutade att ägna all sin kraft åt sina två barn, särskilt sonen François, som hon var övertygad om skulle bli kung.

Den nya familjekonstellationen kallade Louise för ”notre trinité” (vår treenighet). Marguerite, som var två år äldre än François, fick lära sig att stötta sin bror i allt. Men Louise var också anhängare av idén om jämlikhet mellan könen och lät därför Marguerite få samma höga humanistiska utbildning som sin bror.

Syskonen växte upp i Cognac, som vid denna tid var ett centrum för konstnärlig och intellektuell verksamhet. Marguerite fick en exceptionell utbildning med privatlärare och tillgång till ett omfattande bibliotek. Hon studerade teologi, filosofi och samtida europeisk litteratur. Hon behärskade flera språk, inklusive italienska, tyska, spanska, hebreiska, grekiska och latin, vilket gav henne möjlighet att studera filosofiska och religiösa texter i original.

Trots sin bildning och höga ställning var Marguerite underkastad tidens äktenskapsmarknad. Hennes första äktenskap med hertigen Charles IV d’Alençon, som hon ingick när hon var sjutton år, gjorde henne djupt olycklig. Hon grät under hela bröllopet och fann först lättnad när paret efter två år började leva åtskilda. Enligt memoarförfattaren Pierre de Bourdeille de Brantôme var det efter separationen som Marguerite började skriva på allvar.

Mycket av hennes tidiga skrivande bestod av religiösa betraktelser, vilket var förbjudet för kvinnor vid denna tid. Hon skrev även brev, dikter och noveller under sina resor mellan slotten, och enligt de Brantôme skrev hon snabbt och ledigt. Dessutom översatte hon texter och skrev pjäser som hon satte upp med medlemmar av hovet, däribland ”La fille abhorrant mariage” (Flickan som hatade äktenskapet) och ”Comédie des quatre femmes”.

”Heptameron”, likt Boccaccios ”Decamerone”, använder en ramberättelse: ett sällskap ur den franska adeln, fem män och fem kvinnor, blir inregnade i ett kloster i Pyrenéerna och bestämmer sig för att berätta historier för varandra för att fördriva tiden. Genom dessa berättelser utforskar Marguerite tidens stora frågor: konflikten mellan dygd och begär, mellan män och kvinnor, och mellan religiös övertygelse och mänskliga svagheter.

Berättelserna handlar om förförelse, otrohet, våld och övergrepp, men också om maktkamp mellan könen och berättandets kraft som ett medel för hämnd. Marguerite har tolkats som en tidig feminist och en banbrytande kvinnlig författare i en tid när sådana knappt existerade. Litteraturkritikern Samuel Putnam kallade henne ”den första moderna kvinnan”.

Det nyskapande i Marguerites verk ligger i hur hon skildrar mäns våld mot kvinnor genom att gå in i förövarens psyke och samtidigt visa kvinnornas perspektiv. Hon gör dem till levande människor istället för tysta offer. Hennes berättelser utmanar ständigt de gängse bilderna av kvinnor som antingen synderskor eller helgon.

I stark kontrast till Marguerites sökande efter en autentisk gudfruktighet står kyrkans dubbelmoral, vilket framkommer tydligt i ”Heptameron”. Boken är full av hycklande priorer, ondskefulla abbotar och franciskanermunkar som bryter mot celibatet. Detta var en av anledningarna till att många läsare under de första århundradena efter bokens utgivning inte kunde tro att den skrivits av en katolik.

Under hela sitt liv utforskade Marguerite frågor om tro, kristendom och religion. När Martin Luther spikat upp sina teser i Wittenberg bad hon om en översättning, och när Luther senare bannlystes av kyrkan, bidrog hon i hemlighet till att sprida hans texter i Frankrike.

När François I dog 1547 förlorade Marguerite sin höga position, och två år senare dog hon själv i lunginflammation, 57 år gammal. Hon betraktade ”Heptameron” som sitt livsverk men hann aldrig slutföra det – av de planerade hundra novellerna färdigställde hon endast sjuttiotvå.

Carin Franzéns nya översättning ger svenska läsare en möjlighet att på nytt upptäcka detta fascinerande verk, som trots sin ålder fortfarande känns förvånansvärt relevant med sina tidlösa teman om kärlek, makt och religion.