Klassisk magi och samtida relevans i fullträffen ”Rusalka”

Äntligen på Kungliga Operan: ”Rusalka” får en modern och mångbottnad tolkning

Efter 124 år har Antonín Dvořáks älskade opera ”Rusalka” äntligen nått Kungliga Operans scen i Stockholm. Trots att verket räknas som en tidlös publikfavorit och ingår i standardrepertoaren på många operahus världen över, har den tidigare aldrig satts upp på denna anrika institution. När operan hade sin världspremiär i Prag i början av förra seklet var Sverige upptaget med Wagner, Puccini och inhemska verk – en tid då nationell kultur stod i centrum.

Myten om kvinnliga vattenväsen är universell och sträcker sig över kulturella gränser. I grekisk mytologi lockade sirener sjömän till sin undergång, i Norden avbildades sjöjungfrur redan under tidig medeltid, och i slavisk folktro fanns rusalki – mörka väsen som drog män mot vattnets djup.

I Dvořáks opera följer vi vattennymfen Rusalka som förälskar sig i en prins och drömmer om att lämna sin värld för människornas. Regissören Netia Jones, som även ansvarar för scenografi, video och kostym, skildrar Rusalkas utveckling från oskuldsfull barndom till erfaren ung kvinna. Huvudkaraktären framställs som självsäker och livsglad, men också med en naivitet som gör hennes längtan djupt mänsklig och igenkännbar.

Jones har skapat en intressant och nyskapande tolkning där de unga nymferna rör sig bland vattenledningar och rör istället för i den traditionella skogssjöns träd. Kloakmiljön förstärker effektivt klassperspektivet i berättelsen – rusalki lever bokstavligen under människornas värld. Det är en briljant lösning som gör dramatiseringen samtidsrelevant utan att förlora sagans magiska och abstrakta kvaliteter.

Kristian Flor gestaltar Vattenanden, Rusalkas far, med värme och övertygelse. Hans värld räcker dock inte till för den drömande Rusalka, som måste genomgå en förvandling för att kunna bli människa och vinna sin prins. Denna transformation möjliggörs av häxan Ježibaba, som i denna uppsättning arbetar på en plastikkirurgiklinik. Förvandlingen sker genom silikonimplantat snarare än genom traditionella trolldrycker – en smart kommentar till vår tids skönhetsideal och en utmaning av den misogyna bilden av häxor.

När Rusalka träder in i människovärlden är hon blond och kurvig, klädd i en rosa fodralklänning med stilettklackar. Men förvandlingen har kostat henne rösten. Detta är särskilt tragiskt eftersom sopranen Lauren Fagan sjunger med en närvaro som fångar varje nyans av rollens komplexa känsloliv. Höjdpunkten i hennes tolkning är den berömda ”Sången till månen”, där Fagans röst både mjukt och kraftfullt svävar över publiken.

När Rusalka blir stum får Kungliga Hovkapellet ta över hennes röst, vilket de gör med enastående precision under Alan Gilberts ledning. Dirigenten hanterar den dramatiska och krävande musiken med tydlig vision. Dvořáks erfarenhet från sina tidigare åtta operor är påtaglig – ”Rusalka” är ett självsäkert musikdrama som kombinerar Wagners episka klangvärld med ett djupt slaviskt vemod.

I människornas värld blir Rusalka främmandegjord och alienerad. Prinsen, sjungen av David Butt Philip, sviker henne och hennes längtan förvandlas till förlust. Det är först i den gastkramande finalen som vi får höra Rusalka och prinsen sjunga tillsammans, och här uppstår föreställningens verkliga emotionella intensitet.

Att nyskapa en klassisk opera kräver en känslig balansgång mellan tradition och förnyelse. Kungliga Operan och Netia Jones har lyckats med denna utmaning på ett imponerande sätt. Resultatet är en fullträff: en uppsättning som både fängslar och väcker reflektion, där sagans tidlösa magi möter samtida perspektiv på ett naturligt och elegant sätt.

Föreställningen, som varar i drygt tre timmar inklusive två pauser, bjuder publiken på en rik musikalisk och visuell upplevelse. Utöver huvudrollerna medverkar även Julia Sporsén, Katarina Leoson, Jesper Taube och flera andra talangfulla sångare, tillsammans med Kungliga Operans kör och Hovkapellet, vilket ytterligare förhöjer denna länge efterlängtade uppsättning av Dvořáks mästerverk.