Konstnären bakom regnbågen på Stadions t-bana död

Den estniske flyktingen som blev Sveriges färgstarkaste konstnär

Enno Hallek, som nyligen gått ur tiden, kom till Sverige under dramatiska omständigheter. Som flykting från Estland anlände han tillsammans med sin familj under andra världskriget. Familjen flydde med faderns trålare och fann en fristad i Blekinge, där närheten till havet skulle komma att prägla Halleks konstnärskap för resten av livet.

I intervjuer har Hallek berättat att uppväxten vid havet var anledningen till att solnedgångar och regnbågar blev återkommande teman i hans konst. Det maritima arvet från barndomens Blekinge förblev en central inspirationskälla genom hela hans karriär.

År 1950 flyttade den unge Hallek till Stockholm för att påbörja sin konstnärliga utbildning. Studierna kulminerade med examen från Kungliga Konsthögskolan, där han senare skulle återvända som professor i måleri. Som pedagog blev han mycket uppskattad av sina studenter och lämnade ett betydande avtryck på flera generationer av svenska konstnärer.

Halleks konstnärskap karaktäriserades av en säregen färgkänsla och experimentlusta som placerade honom i framkant av den svenska konstscenen under flera decennier. Hans arbete spände över olika tekniker och uttryckssätt, från måleri till offentliga konstinstallationer.

Det är just i det offentliga rummet som de flesta svenskar har mött Halleks konst, kanske utan att reflektera över upphovsmannen. Hans mest sedda verk är utan tvekan det intensivt blå taket på Stadions tunnelbanestation, skapat 1973 i samarbete med konstnärskollegan Åke Pallarp. Den himlaliknande gestaltningen har blivit ett landmärke i Stockholms tunnelbanesystem, som ofta kallas för ”världens längsta konstutställning”.

Andra betydande offentliga verk inkluderar den färgglada ”blommande bänken” på Karlaplans tunnelbanestation, ett verk som bryter mot den annars strikta arkitekturen med sin lekfulla form. Utanför Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm står skulpturen ”Pippi L”, ytterligare ett exempel på Halleks förmåga att skapa konst som kommunicerar direkt med betraktaren, oavsett ålder.

Under 1990-talet påbörjade Hallek en av sina mest originella serier, de så kallade ”bärbara solnedgångarna”. Dessa innovativa verk bestod av cirkelformade målningar gjorda på plywoodskivor, försedda med handtag som gjorde att de bokstavligen kunde bäras omkring. Serien representerar Halleks lekfulla förhållningssätt till konsten och hans önskan att göra den tillgänglig och interaktiv.

Halleks betydelse för svensk konsthistoria bekräftades 2008 när Moderna museet i Stockholm ägnade honom en omfattande separatutställning. Utställningen blev ett erkännande av hans mångfacetterade konstnärskap och hans förmåga att ständigt förnya sitt uttryck över decennierna.

Som konstnär kombinerade Enno Hallek ett starkt personligt bildspråk med en demokratisk syn på konstens roll i samhället. Han arbetade med färg som sitt främsta uttrycksmedel och hade en särskild förkärlek för starka, klara färger som talade direkt till betraktaren.

Halleks bakgrund som flykting gav honom ett särskilt perspektiv på Sverige och svensk konst. Han blev en brobyggare mellan olika konstnärliga traditioner och bidrog till att bredda det svenska konstfältet med influenser från sin estniska bakgrund.

I sin roll som professor på Konsthögskolan förmedlade han inte bara tekniska färdigheter utan även en konstsyn som betonade experimentlust och personligt uttryck. Många av dagens verksamma konstnärer har påverkats av hans undervisning och konstnärliga filosofi.

Enno Halleks konstnärskap har lämnat bestående avtryck i det svenska kulturlandskapet, från tunnelbanestationer till museisalar. Hans förmåga att kombinera lekfullhet med konstnärligt allvar och hans övertygelse om konstens plats i vardagen har berikat det offentliga rummet och gjort konsten tillgänglig för alla.