Regeringens förslag om uppehållstillstånd möter stark kritik

I en scen från filmen ”The Hunger Games: Catching Fire” får huvudpersonen Katniss en smärtsam insikt från sin mentor Haymitch: hon kommer aldrig att kunna lämna det tåg hon befinner sig på. En metafor som känns träffande när man betraktar den senaste utvecklingen i svensk migrationspolitik.

Nyligen presenterade regeringens utredare ett förslag som skulle riva upp permanenta uppehållstillstånd för hundratusentals människor i Sverige. Många av dessa individer kom hit för mer än tio år sedan som flyktingar eller alternativt skyddsbehövande och har sedan dess byggt sina liv här.

Lars Olsson, chefsjurist på Asylrättscentrum, varnar i en kommentar till SVT att ”förslaget kommer att få väldigt genomgripande konsekvenser för väldigt många människor”. Trots detta hävdar utredaren Josephine Boswell att åtgärderna är ”proportionerliga” i förhållande till ingreppen i människors privat- och familjeliv.

Det är värt att notera att Boswell tidigare arbetat på Sverigedemokraternas samordningskansli, vilket kan ge perspektiv på förslagets politiska förankring.

Enligt regeringens uttalade intention ska förslaget uppmuntra människor att söka medborgarskap istället för att, som det uttrycks, leva med ”kravlösa uppehållstillstånd”. Migrationsminister Johan Forssell har vid flera tillfällen betonat att medborgarskapet ska vara något man ”förtjänar”, bland annat genom att klara olika tester och uppfylla inkomstkrav.

Kritiker pekar på att dessa krav riskerar att bli särskilt problematiska för äldre, sjuka och personer med funktionsnedsättningar. Trots detta försöker Forssell lugna oron och har uttalat till Dagens Nyheter: ”Jag tycker inte man ska vara orolig” – ett uttalande som många menar står i direkt motsats till förslagets faktiska konsekvenser.

En central juridisk fråga är huruvida retroaktiv lagstiftning av detta slag är förenlig med grundläggande förvaltningsprinciper. Normalt får beslut som gynnar enskilda inte rivas upp, men utredningen pekar på möjligheten till undantag ”med stöd av senare tillkommen lagstiftning”.

Utredningen nämner att retroaktiv tillämpning till den enskildes nackdel inte får ”framstå som helt oförutsebar eller orimlig”, men denna princip tycks inte ha påverkat slutsatserna. I praktiken handlar det om att bryta ett löfte som svenska staten gett till människor om en livslång fristad i landet.

Den brittiske kulturteoretikern Mark Fisher, som skrev om Suzanne Collins dystopi i sin blogg K-Punk, påpekade: ”Det personliga är politiskt eftersom det inte finns något personligt. Det finns ingen privat sfär att återgå till.” Hans ord får en kuslig relevans i detta sammanhang.

Förslaget väcker även frågor om språkets betydelse och hur ord som ”permanent” plötsligt kan omdefinieras. Det nyckfulla och oberäkneliga i policyförändringarna liknar ett mönster som känns igen från högerradikal politik runt om i världen – reglerna ändras ständigt, vilket gör det omöjligt för människor att planera sina liv.

Det mest oroande med förslaget är kanske inte bara dess direkta konsekvenser för de berörda, utan också signalen det sänder till samhället i stort: ingen kan känna sig helt trygg, eftersom spelreglerna när som helst kan ändras retroaktivt.

Som den dystopiska frasen från Hunger Games lyder: ”May the odds be ever in your favor” – må oddsen alltid vara till din fördel. Men i ett system där reglerna ständigt förändras blir oddsen omöjliga att beräkna, och tryggheten en illusion.