Kristofer Ahlström: Är vår tids stora lögn att familj kan kombineras med högfungerande karriärer?

Stockholmsliv: När småbarnsåren sätter karriären på prov

Det första man lär sig som förälder är uttrycket ”Det krävs en by för att uppfostra ett barn”. Det andra är den bistra insikten att denna by ofta saknas, särskilt i Stockholm. Här bor föräldragenerationen antingen sju timmars pendling bort, eller är för tillfället på naturvinskurs i Lissabon.

Kvar står Stockholmsföräldrarna med ett grovmaskigt, släpphänt skyddsnät och en vardag som knappt går ihop. En realitet som driver många till drastiska beslut. En bekant flyttade till Malmö när livet i huvudstaden blev ohållbart – småbarnen, relationen och den konstanta stressen för att få råd med hyra och räntor blev för mycket.

Resultatet? Nu bor de på 200 kvadratmeter till lägre kostnad än vad 60 kvadratmeter kostade i Stockholm. De har prioriterat om och jobbar mindre. De har lämnat det kvantmekaniska tillståndet där man fysiskt befinner sig på en plats, men mentalt på tre andra.

Författaren Andrev Walden belyser samma problematik i sin bok ”Ditt lilla mörker i ljuset”. Han förklarar sitt beslut att lämna Aftonbladet för frilanslivet med en enkel sanning: ”Jag orkade helt enkelt inte vara småbarnsförälder och ha ett heltidsjobb. Jag begriper inte hur det är tänkt att fungera.”

Denna utmattande vardag känns igen av många småbarnsföräldrar. Ett kuperat landskap av olösta uppgifter där små sysslors tyranni avlöses av upptornande måsten. Sjukdomar avlöser varandra i en till synes oändlig cykel – bara under hösten räknar skribenten till 21 frånvarodagar för sin tvååring, medan föregående vår innebar 20 sammanhängande veckor där någon i familjen ständigt var sjuk.

Komikern Jonatan Unge har träffande liknat småbarnsåren vid att befinna sig mitt i en bombräd under Blitzen samtidigt som man försöker optimera sitt liv – ett omöjligt projekt. Det är en tid som sätter även de stabilaste relationerna på prov.

För många familjer är vardagslogistiken ett skört korthus som riskerar att kollapsa vid minsta oförutsedda händelse. I skribentens hem finns en bräcklig säkerhet i att endast en vuxen har fasta arbetstider. Om båda skulle ha någonstans att vara på morgonen skälver hela strukturen. Det har skapat en oväntad förståelse för den mer traditionella familjemodellen, där en part fokuserar på karriären och den andra på hem och barn.

Sena kvällar vid datorn för att hinna med deadlines efter en dag fylld av tvättstuga, barnhämtningar, föräldramöten och appar för både skola och förskola blir en nödvändig överlevnadsstrategi. Mitt i detta väcks den obekväma frågan: Är vår tids stora lögn att flerbarnsfamilj kan kombineras med två högfungerande karriärer?

Psykologer och terapeuter bekräftar att detta är ett utbrett fenomen. Sociologiska studier visar att föräldrar med småbarn sällan jobbar heltid som de utger sig för att göra – många skarvar, går ner i tid eller sänker sina prestationskrav, men fortsätter att beskriva sig som högpresterande heltidsarbetande.

Det finns något betryggande i tanken att detta är ett kollektivt misslyckande, en gemensam livslögn som vi alla deltar i. Många brottas med samma fråga: hur behålla sin värdighet medan man presterar mindre än andra på grund av föräldraansvaret?

Samtidigt finns det inga enkla lösningar. Samhällsstrukturen i storstäder som Stockholm, med höga boendekostnader och avsaknad av nära familjenätverk, skapar särskilda utmaningar för småbarnsfamiljer. Resultatet blir en vardag där många balanserar på gränsen till utbrändhet, ofta med vinterkräks på ärmen.

Kanske är det dags att erkänna de faktiska förhållandena – att kombinationen av småbarn och två heltidskarriärer sällan fungerar i praktiken – snarare än att upprätthålla en kollektiv illusion om att allt går att få ihop.