Kristofer Ahlström: Ska man få skulden för sin cancer nu också?

Läkarbesöket som väckte tankar om skuld och offermentalitet

Det är en obehaglig insikt som träffar mig när jag sitter i väntrummet på vårdcentralen. Runt omkring mig sitter människor i olika åldrar, alla med sina egna bekymmer och åkommor. Några bläddrar uttråkat i tidningar, andra stirrar tomt framför sig.

När mitt namn äntligen ropas upp följer jag med läkaren in till undersökningsrummet. Det är en rutinmässig kontroll, inget alarmerande, men ändå kan jag känna hur nervositeten kryper under huden.

Under samtalet kommer vi in på en diskussion om hälsovanor. Läkaren ställer de vanliga frågorna om motion, kost och sömnvanor. Och det är då det slår mig – den underliggande tendensen hos oss människor att nästan reflexmässigt leta efter brister hos den som drabbats av sjukdom eller olycka.

”Rökte hon?” frågar vi när någon fått lungcancer. ”Var han överviktig?” undrar vi när någon drabbats av hjärtinfarkt. Som om svaret skulle ge oss en sorts tröst – att det finns en logisk förklaring, en orsak och verkan som gör att vi själva kan känna oss trygga så länge vi undviker samma misstag.

Denna tendens, att skuldbelägga offret, är djupt rotad i vårt kollektiva psyke. Den fyller flera funktioner: den ger oss en illusion av kontroll i en kaotisk värld och den skyddar oss från den skrämmande insikten att olycka kan drabba vem som helst, när som helst.

Inom psykologin kallas detta för ”just world hypothesis” – tron på att världen är rättvis och att människor får vad de förtjänar. Det är en trösterik tanke, men också en som kan leda till grymhet mot dem som drabbas av motgångar.

Särskilt tydlig blir denna mekanism när det gäller sjukdomar och hälsoproblem. I vårt hälsofixerade samhälle har ansvaret för den egna hälsan blivit nästan moraliskt kodat. Att äta rätt, träna regelbundet och undvika riskbeteenden ses inte bara som klokt utan nästan som en moralisk skyldighet.

Folkhälsomyndigheten rapporterade nyligen att svenskarnas hälsomedvetenhet ökat markant under det senaste decenniet. Försäljningen av ekologisk mat har fördubblats och antalet gymmedlemskap har ökat med över 30 procent. Men samtidigt har också hälsoångest och ortorexi – en överdriven fixering vid att äta ”rätt” – ökat i samma takt.

Problemet är att denna hälsomedvetenhet ibland glider över i något annat – en dömande attityd mot dem som inte lever upp till idealen eller som, trots alla försök, ändå drabbas av sjukdom.

Världshälsoorganisationen (WHO) understryker i sina riktlinjer att ungefär 30 procent av alla cancerfall skulle kunna förebyggas genom livsstilsförändringar. Men det betyder också att 70 procent beror på faktorer utanför vår kontroll – genetik, miljö, slump.

I Sverige diagnostiseras årligen omkring 65 000 personer med cancer. För många av dem blir mötet med omgivningens underförstådda frågor – ”Vad gjorde du för fel?” – en extra börda att bära.

Medan läkaren avslutar undersökningen och jag klär på mig igen, tänker jag på hur lätt det är att falla in i detta tankemönster. Hur vi alla bär på denna impuls att vilja hitta en orsak, ett fel, en förklaring som kan lugna våra egna rädslor.

På vägen ut från vårdcentralen möter jag en äldre man som går med möda, stödd på en käpp. Jag hejdar impulsen att spekulera kring hans tillstånd. Vad vet jag om hans livsval, hans genetiska arv, hans historia?

Kanske är den verkliga utmaningen att acceptera livets grundläggande orättvisa – att olycka kan drabba vem som helst, även den som gjort allt ”rätt”. Att våga möta denna insikt utan att gömma sig bakom falska förklaringsmodeller kräver ett annat slags mod.

När jag lämnar sjukhusområdet känner jag en ovanlig tacksamhet för dagens insikt. Nästa gång jag hör om någon som drabbats av sjukdom eller olycka, ska jag försöka motstå impulsen att leta efter fel. Istället ska jag påminna mig själv om att i livets lotteri finns inga garantier – bara olika grader av tur och otur.

Det minsta vi kan göra för varandra är att inte lägga bördan av skuld till den redan tunga börda som sjukdom innebär.