I Sverige väcks nya vågor av debatt om litteraturens möjligheter och begränsningar, där författaren Kristoffer Viitas roman ”Demon time” står i centrum för en kulturkonflikt som blottlägger djupare spänningar inom den litterära sfären. Trots att boken publicerades för två år sedan, fortsätter den att generera starka reaktioner som pekar på en växande klyfta i hur litteratur bedöms och vem den bör rikta sig till.
I en nyligen publicerad text i Dagens Nyheter hävdar Viita att kritiken mot hans bok inte handlar om kvalitet, utan snarare om en akademisk snobbism och moralism som han menar bidrar till den pågående läskrisen. Han betonar att romanen faktiskt mottog flera positiva recensioner, men att det finns en tydlig uppdelning mellan de som uppskattade verket och de som fördömde det.
Debatten har lockat flera kulturskribenter till mothugg. Jack Hildén kritiserade i Aftonbladet Viitas bok utan att ha läst den, medan Annie Croona i Dagens ETC kallade Viitas argumentation för ”konspirationsteori”. Saga Cavallin liknade i sin tur ”Demon time” vid Paul Verhoevens ”Showgirls” – en jämförelse som Viita faktiskt tar som en komplimang, samtidigt som han anklagar Cavallin för att representera en syn där konst bör delas upp i ”fin” och ”ful” kultur.
Viitas kritik går djupare än försvaret av sin egen roman. Han lyfter fram en rapport från New York Times som belyser en trend inom bokbranschen: en påstådd underrepresentation av manliga författare inom skönlitteraturen under de senaste 10–15 åren. Enligt litterära agenter som citeras i artikeln kan detta ses som en överkompensation för männens historiska dominans inom litteraturen.
En agent uttryckte i Observer 2021 att det inte är könsfördelningen i sig som är problematisk, utan snarare grupptänkandet kring den manliga rösten. Frågan som Viita indirekt ställer är om denna utveckling har lett till att vissa berättelser och perspektiv nu utesluts från det litterära landskapet.
Som ett svar på denna trend grundades det engelska förlaget Conduit Books i somras. Förlagets grundare, Jude Cook, hade enligt Viita inte en politisk agenda utan ett pragmatiskt mål: att få fler unga män att läsa. Viita antyder att hans egna ambitioner med ”Demon time” delvis var likartade, även om hans primära syfte var att skriva något han själv skulle vilja läsa.
Denna debatt speglar en större diskussion inom kulturvärlden om vem litteraturen ska tjäna och vilka berättelser som har rätt att ta plats. Viitas argument antyder att det finns en konflikt mellan en mer akademisk, moraliserande litteratursyn och en som prioriterar läsupplevelsen och tillgängligheten.
Situationen belyser också en pågående transformation inom förlagsvärlden, där publikens förändrade demografi – med kvinnor som nu utgör den största läsargruppen – påverkar vilka röster som förs fram och vilka berättelser som anses värda att publicera.
Samtidigt väcker diskussionen frågor om hur litteraturkritiken fungerar i dagens medielandskap. När en roman som ”Demon time” får så vitt skilda bedömningar, från beröm till förkastande, vad säger det om de kriterier som används för att utvärdera litterära verk?
I ett bredare perspektiv handlar detta inte bara om en enskild roman eller författare, utan om vem som har tolkningsföreträde inom litteraturen och vilka berättelser som anses legitima i vår tids kulturklimat. Viitas inlägg i debatten fungerar som en katalysator för dessa frågor, oavsett vad man tycker om hans roman.
