Kulturdebatt. Ärkebiskop Martin Modéus: Dags att göra motstånd mot den kristna nationalismen

I den politiska och kulturella debatten dyker begreppet ”kristen nationalism” allt oftare upp. Detta fenomen väcker oro, både på grund av dess otydlighet och ur ett teologiskt perspektiv.

I Donald Trumps autokratiska politiska projekt finns den kristna nationalismen tydligt närvarande som en central strömning. Samma sak gäller i Viktor Orbáns Ungern. Det gemensamma draget för dessa varianter är att ”det kristna” definieras vagt och används i en konfrontativ berättelse mot påstådda hot, både inom och utanför nationens gränser.

Kärlek till sitt hemland är dock något helt annat. Att känna uppskattning och tacksamhet över att få bo i ett land man värdesätter kräver inte nationalismens hårda gränsdragningar. Många av oss känner en djup kärlek till Sverige och till vad vårt land har gett oss. Nationalstaten fyller naturligtvis viktiga funktioner för samhällsorganisationen och för upprätthållandet av rättsliga strukturer.

Men den kristna teologin motsätter sig när man försöker pressa in den i nationalismens berättelse. Jesus själv verkade i en kulturell miljö präglad av etnisk och religiös mångfald. Anmärkningsvärt många av hans gärningar skedde i möten med människor som vi idag skulle beskriva som ”tillhörande en annan religion” eller ”ett annat folk”. Berättelserna om den barmhärtige samariern och kvinnan vid Sykars brunn är belysande exempel på detta.

Det finns egentligen bara ett enda exempel i Bibeln där Jesus först avstår från att hjälpa någon av etniska eller religiösa skäl – berättelsen om den syrisk-fenikiska kvinnan. Men detta är samtidigt det enda kända exemplet där Jesus blir överbevisad och ändrar sig – för att sedan hjälpa. Gränsen som först fanns föll alltså.

Av dessa och många andra anledningar är kyrkan en internationell rörelse. Kyrkan bär på en grundläggande skepsis mot gränser som begränsar människors frihet och möjligheter. Vår ofullkomliga värld behöver förvisso gränser, men dessa ska tjäna mänskligheten, inte stänga in den.

Den första anledningen till svårigheterna att förena kristen tro och nationalism ser vi alltså i Jesu eget sätt att möta människor omkring honom. Trots att han själv var jude och förblev det, predikade han frimodigt och hjälpte alla som kom till honom – oavsett vilka mänskligt konstruerade gränser som fanns.

Det andra skälet att göra motstånd mot begreppet ”kristen nationalism” finns inbäddat i den klassiska kristna beskrivningen av Jesu natur: ”sann Gud och sann människa”. I tillbedjan fokuserar vi på ”sann Gud”, men ”sann människa” hjälper oss att flytta fokus från det kristna som något särskiljande till det mänskliga, det gemensamma. Jesus presenteras i den gamla dogmen just som ”sann människa” – inte som ”sann kristen” och definitivt inte som ”sann amerikan” eller ”sann svensk”. Som den danska teologen N.F.S. Grundtvig uttryckte det: ”människa först, kristen sedan”. Gud har skapat oss alla som människor. Kulturella skillnader finns och det är inget fel med det. Problemen uppstår när dessa skillnader blir konfrontativa eller förtryckande.

Man kan vara tacksam över svenska traditioner, precis som man kan känna tacksamhet över sin tro och dess traditioner – utan att behöva ställa dem i konflikt med andra. En trygg och trosviss kristen behöver inte känna sig hotad av andras tro. Svenska kyrkans kyrkoordning uttrycker detta som en vilja ”att söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition”.

Det tredje skälet mot kristen nationalism hittar vi redan i de första kristnas tydliga motstånd mot att underordna sin tro under världsliga intressen. ”Vi ber för kejsaren, inte till kejsaren”, sammanfattar den kristna traditionens hållning. Trots denna medvetenhet finns det många exempel genom historien och i nutiden där detta ändå blandats samman, alltid med problematiska resultat.

Teologin gör därmed motstånd mot nationalismens klantänkande, där lika söker lika i konfrontation med omgivningen och där man använder kulturella redskap som religion för sina syften. Donald Trumps MAGA-rörelse illustrerar detta tydligt. Denna möjlighet till manipulation ligger i nationalismens grundläggande struktur, något vi sett många gånger historiskt. Här behöver kristen teologi stå för ett tydligt motstånd.

Kan man då vara både kristen och nationalist? Naturligtvis kan kristna vara kapitalister, socialister, nationalister, liberaler och mycket annat. Inte minst gör begreppens töjbarhet att vi bör undvika att definiera ut varandra.

Dock bör varje kristen ställa sig inför Jesus och be om hjälp att se sina mänskliga och ideologiska val i ljuset av vem han är. Då blir det tydligt att vissa tankemönster möter motstånd. Vi behöver alla brottas med detta, dagligen.

Den kristna tron betonar i grunden mänsklighetens samhörighet. Som det uttrycks vackert i en av nattvardens böner: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet – ett enda bröd och en enda mänsklighet.”