Kulturdebatt. Ester Berg: Jag ska fylla 30, men är jag ful, korrumperad och har passerat bäst före-datum?

Den obekväma sanningen om att fylla trettio

”Kan du fatta att vi fyller trettio i år?” frågar min vän Saga medan hon sitter i mjukisbyxor och noggrant lagar ett par jeans som blivit slitna efter långvarig användning. De är flera storlekar för stora, men hon fortsätter tålmodigt att foga samman hålen med nål och tråd.

Sagas ekonomi varierar från månad till månad. När hon säljer ett konstverk får hon ett uppsving, men när det är ont om uppdrag på budfirman blir ekonomin ansträngd. Trots detta är hon på gott humör, även om lakanet på madrassen i hennes etta saknas eftersom katten kissade på det under natten.

Vi äter fuet från hennes handgjorda skålar och lyssnar på André 3000:s experimentella flöjtalbum. Båda känner oss tillfreds med våra liv, men ändå väcker den förestående trettiårsdagen funderingar hos Saga. Borde hon förändra något nu?

Det är en fråga många ställer sig: Var ska en kvinna befinna sig vid trettio års ålder? Svaren varierar beroende på vem man frågar. Universiteten uppmuntrar till utbildning, arbetsmarknaden förespråkar en snabb etablering, och mamman kommer med sitt typiska mammaperspektiv.

Vänder man sig till den växande manosfären på internet möts man av en dyster bild – att man som kvinna över trettio redan har passerat sitt ”bäst före-datum”. En reaktionär rörelse vars åsikter man lyckligtvis kan avfärda när man inser hur felaktiga de är.

Budskapen om livsprioriteringar vid trettio är ofta motstridiga. Vissa hävdar att det är lika värdefullt att vara hemarbetande förälder som att ha ett lönearbete. Samtidigt varnar andra för risken med att bli ekonomiskt beroende av någon annan. För att komplicera saken ytterligare påminns vi om att pengar inte är allt – personlig utveckling genom bildning är också viktigt.

Vid trettio befinner man sig i en märklig mellanposition. Kroppen börjar visa tecken på åldrande med både finnar och begynnande bekymmersrynkor. Man vill fortfarande festa på onsdagar men blir trött tidigare och måste gå hem före midnatt. Obekväma skor orsakar knäproblem, och studieskulderna blir ett återkommande orosmoment. Samtidigt blir man smickrad när personalen ber om legitimation på Systembolaget.

I Dagens Nyheter publiceras debattartiklar som manar till att börja bilda familj om man planerar att skaffa barn. Detta medan äldre personer avfärdar trettiåringarnas oro med överseende leenden och försäkringar om att man fortfarande är ”så ung”.

När Saga håller upp sina nyreparerade jeans och suckar över de emotionellt otillgängliga män hon dras till, speglar hon en osäkerhet som många känner inför det kommande årtiondet. Hon berättar att hon planerar att be om ledighet från jobbet för att åter kunna fokusera på sin konst.

Ibland ringer Saga mig i nedstämda stunder när hon känner att hon inte klarar sig och världen tycks falla samman runt henne. Men efter att ha följt varandra genom halva livet kan jag se att både hennes och min tillvaro har ordnat sig väl med tiden. Livet har faktiskt blivit bättre ju längre vi kommit. Det finns ingen anledning att tro att denna positiva utveckling skulle upphöra bara för att vi fyller trettio.

Trettiårsdagen är ingen slutpunkt – den markerar bara början på ett nytt kapitel där tidigare erfarenheter ger oss bättre verktyg att hantera livets utmaningar. De motstridiga förväntningarna från samhället kring hur en kvinna bör leva vid trettio är något vi lär oss att navigera bland, samtidigt som vi formar våra egna vägar framåt.