Kulturdebatt. Före detta diplomaten: ”UD:s hederskodex är både varm och toxisk”

En vardaglig misstag visar diplomatins dolda sårbarheter

Det är en vanlig förmiddag på UD:s enhet för Östeuropa och Centralasien i början av 2000-talet. Som nyanställd på diplomatprogrammet befinner jag mig på enheten för praktisk utbildning. Trots mina dubbla examina, fyra språk och tidigare erfarenhet från OSSE i Bosnien känner jag mig överväldigad och präglad av vad som på engelska kallas ”imposter syndrome” – den irrationella känslan av att när som helst kunna avslöjas som inkompetent.

I min iver att passa in och göra rätt iakttar jag noggrant kollegornas klädsel, deras duvblå skjortor och vinröda slipsar, deras särpräglade sätt att tala. Det känns viktigt att smälta in i denna prestigefyllda miljö.

Den där förmiddagen korresponderar jag med svenska ambassaden i Moskva. De efterfrågar information som jag tar fram och skickar tillbaka. En känsla av tillfredsställelse infinner sig – jag har varit till hjälp.

Kort därefter dyker min enhetschef upp i dörröppningen. Han är en högt respekterad kremlolog vars torra, analytiska framtoning och grafitgrå kostym perfekt förkroppsligar den svenska förvaltningens ideal om den rationelle tjänstemannen.

”Moskva har hört av sig”, säger han lågmält. Ambassaden har kontaktat honom angående mitt mejl. I min ambition att vara hjälpsam hade jag skrivit ut diarienummer och skickat informationen okrypterat – ett allvarligt misstag. ”Man måste räkna med att ryssarna lyssnar på allt”, förklarar han. ”Jaha, det var ju tråkigt det här”, tillägger han torrt.

Skammen sköljer över mig. Genom ren klantighet har jag ovetande bidragit med en liten pusselbit till det ryska spionagets ständiga kartläggning av Sverige. I denna plågsamma stund inser jag hur beroende jag är av mina kollegors förtroende och respekt.

Stora organisationer som UD odlar ofta en stark gruppidentitet. Att vara diplomat är för de flesta ett livslångsval där kollegor blir som en utökad familj – de enda som verkligen förstår den speciella, kringflackande tillvaron. Men denna tillhörighet medför också sårbarhet. Din karriärutveckling och professionella identitet formas i hög grad av kollegornas uppfattning.

Rädslan för att inte bli betrodd eller att inte släppas in i de förtroliga samtalen kan vara förintande. Att göra ett misstag som mitt är pinsamt men förlåtligt. Att däremot svika sitt land är något helt annat – det innebär social död inom kåren.

Den 8 maj förra året satt jag av en slump i möte med Tobias Thyberg bara timmen innan hans utnämning till nationell säkerhetsrådgivare. Han ledde mötet med imponerande kompetens och engagemang innan han behövde lämna i förtid. Bara några timmar senare kom nyheten om hans utnämning, följd av den omedelbara avgången samma natt.

Orsaken var nakenbilder som spårats till en krypterad mejladress under falskt namn. Bilderna hade spridits till medier och, än allvarligare, till ryska politiker. Avsändaren måste ha haft koppling till Thyberg och därmed till UD.

Tre dagar efter Thybergs avgång genomförde Säkerhetspolisen en dramatisk gripning av en annan diplomat. Även om de två händelserna kopplades samman i medierna, blev konsekvenserna förödande för den gripne diplomaten. Att anklagas för spioneri är en diplomats värsta mardröm. Kort efter frigivningen tog han sitt liv.

Den typen av anklagelser lämnar outplånliga spår. Även om man skulle frikännas juridiskt kvarstår misstankarna i kollegornas ögon. Kan man verkligen lita på någon som har anklagats för spioneri? Den skammen kan bli outhärdlig.

Henrik Landerholm, den förrförre nationelle säkerhetsrådgivaren, visade däremot en anmärkningsvärd motståndskraft mot skamkänslor efter sina egna säkerhetsöverträdelser. Hans hantering av hemliga dokument beskrevs som vårdslös, men han uttryckte främst beklagande över arbetets påfrestningar och ville ”ge sin bild”. Hans relativa oberördhet kan förklaras av att han, till skillnad från karriärdiplomater, inte var uppvuxen inom UD:s särskilda hederskultur.

Den där förmiddagen när min enhetschef stod i mitt tjänsterum genomsyrades jag av rädsla. Jag fruktade att för alltid bli betraktad som ett problem, som någon som egentligen inte hörde hemma på departementet. Det visade sig vara obefogat – mitt misstag var förlåtligt, särskilt eftersom ingen egentligen hade förklarat de särskilda kommunikationsrutinerna för Moskva-ambassaden.

Men för en kort stund kände jag avgrunden – den sociala uteslutningens och skammens bråddjup. Det är en känsla jag fortfarande minns tydligt, och som belyser diplomatvärldens särskilda sårbarheter.