Simone de Beauvoirs tidlösa betraktelse över ålderdomen och döden återutges

Som så ofta börjar det med en fallolycka: 77-åriga Françoise ramlar i sin lägenhet och kan inte ta sig upp. Hon lyckas till slut släpa sig till telefonen och ringa efter hjälp. Trots sjukhusvård och all tänkbar hjälp avlider hon sex veckor senare.

Detta är utgångspunkten för Simone de Beauvoirs bok ”Une mort très douce”, som först utgavs på svenska 1965 med titeln ”Avled stilla” och nu finns i nyutgåva på Lind & Co. Boken är en koncentrerad skildring på 118 sidor som kombinerar rapportbokens direkthet, den intellektuella essäns skärpa och levnadsteckningens personliga blick. Stilen är klar och kärv. Till skillnad från de Beauvoirs ibland ordrika memoarer är ”Avled stilla” avskalad och ren, något som fick Jean-Paul Sartre att betrakta den som hennes främsta verk.

När boken skrevs var Simone de Beauvoir 56 år och hade redan publicerat banbrytande verk som ”Det andra könet” och ”Mandarinerna”. Hon arbetade då med sin omfattande memoarsvit, vars senaste del hade väckt viss kontrovers – inte, som hon hade förväntat sig, på grund av hennes kritik mot Frankrikes agerande i Algerietkriget, utan för att hon vågade tala öppet om ålderdomen. ”Det kommer ett ögonblick i varje människas liv då hon blir medveten om att hon oåterkalleligen har passerat en viss gräns”, skriver hon och konstaterar att denna insikt för hennes egen del kom mellan 50 och 54 års ålder.

Simone de Beauvoirs relation till sin mor var komplex. I tidigare texter beskriver hon Françoise som en representant för en konventionell och kvävande borgerlig värld – någon att frigöra sig från. Modern var djupt troende och gifte sig ung med ambitionen att leva som högborgerlig hemmafru. Men äktenskapet präglades av besvikelser, ekonomiska svårigheter och en komplicerad relation till döttrarna när dessa kom i tonåren. Som Simones syster Hélène uttryckte det: ”Hon ville leva genom oss, men hon ville också att vi skulle leva för henne. Och det ville inte vi.”

Efter olyckan blir modern återigen centrum för döttrarnas uppmärksamhet. Simone sover över på sjukhemmet, baddar moderns panna med eau de cologne och kammar hennes hår. Hon matar henne sked för sked med puréer. På sköterskors inrådan köper hon korta nattlinnen för att underlätta vården – ”Ni menar baby-doll?” frågar expediten och visar pastellfärgade nattlinnen med volanger.

Initialt ser prognosen relativt god ut. Lårbensfrakturen är okomplicerad och borde läka med tiden. Men snart upptäcks tarmproblem som kräver operation, varvid läkarna finner en omfattande tumör. Döttrarna och läkarna beslutar att inte berätta för modern att hon har obotlig cancer. Hon tror att hon haft bukhinneinflammation och är på bättringsvägen, medan alla andra vet att hennes tid är utmätt. De Beauvoir överlåter åt läsaren att reflektera över om sanningen eller den barmhärtiga lögnen är att föredra.

Med skarp blick observerar de Beauvoir sjukhusrutiner, patientens utsatthet och läkarnas auktoritära framtoning. Hon noterar kroppens förfall – ansiktets förändringar, svullnader, urinbehållaren under sängen. Men det finns gränser även för den närmaste familjens omsorg – när moderns sår ska läggas om lämnar Simone rummet, och när systern av misstag får se operationssåret faller hon ihop av chock.

De Beauvoir belyser också döendets moraliska dilemman. Är det rätt att hemlighålla sanningen? Är det etiskt försvarbart att förlänga livet för en döende människa? Modern, som varit troende katolik hela sitt liv, vill nu varken träffa prästen eller ta emot besök från fromma vänner. Hon vill inte ens be. Dottern, vars ateism en gång upprört modern, tolkar detta motstånd: ”Hon visste vad hon borde ha sagt till Gud: ’Bota mig. Men ske din vilja – jag finner mig i att dö.’ Hon fann sig inte. I denna stund av sanning ville hon inte uttala falska ord.”

Kampen är förgäves. Operationssåret läker inte. Modern kan knappt äta, har svåra smärtor och får morfin. ”Ni får inte lämna ut mig åt vilddjuren!” vädjar hon. Mot slutet öppnar boken för en isande insikt om alla de gamla och sjuka som ensamma måste möta döden.

Några dagar efter begravningen insåg Simone de Beauvoir att hon måste skriva om moderns död. Boken tillkom i ett svep, och under arbetet drömde hon nästan varje natt om sin mor. När ”Une mort très douce” publicerades 1964 fick den övervägande positiv respons, inte minst från läsare som skrev till författaren. Vissa kritiker reagerade på att hon ”gjorde anteckningar” vid en dödsbädd, men de Beauvoir avfärdade kritiken med att vissa erfarenheter inte behöver nedtecknas för att etsa sig fast i minnet.

Åldrande och död fortsatte att intressera henne. 1970 publicerade hon ”Ålderdomen”, en omfattande analys avsedd som en pendang till ”Det andra könet”. Under de följande åren präglades hennes liv av Jean-Paul Sartres tilltagande sjukdom, en erfarenhet hon senare skildrade i ”Farväl till Sartre”.

Av dessa texter framstår ”Avled stilla” som den mest angelägna. Bokens styrka ligger i den uppmärksamhet de Beauvoir riktar mot moderns situation, och hur hon med sin osentimentala prosa omvandlar den privata erfarenheten till allmänmänskliga insikter. Hon skildrar särskilt hur ålderdomen förändrar relationen mellan barn och förälder – hur den som en gång var barndomens auktoritet förvandlas till någon som behöver omvårdnad och omsorg.

Med ”Avled stilla” lyckas Simone de Beauvoir med det hon såg som en av litteraturens viktigaste uppgifter: att överbrygga den fundamentala ensamhet som är människans lott, och som gör oss till främlingar för varandra.