Kulturdebatt. Silas Aliki: Att sätta barn i fängelse är ett fiasko för samhället

I januari 2026 rapporterar Aftonbladet om ett kontroversiellt beslut: anstalten Rosersberg har valt att tillåta gosedjur för de barn som kommer att placeras där. Beslutet kommer bara veckor efter att justitieminister Gunnar Strömmer bemött kritiken mot regeringens förslag att låsa in 13-åringar med kommentaren att det säkert kommer bli ”Playstation och fotboll” för de intagna barnen.

Bakom denna till synes harmlösa rapportering döljer sig en grundläggande förändring i synen på både barn och fängelset som institution. Liberalernas rättspolitiske talesperson Martin Melin illustrerade denna förskjutning efter ett studiebesök på en av de anstalter som planeras för barn, då han uttryckte att barnen troligen skulle ha bättre förutsättningar att klara skolan i fängelse än utanför.

Den norske professorn i rättssociologi Thomas Mathiesen ställde i sin bok från 1988 frågan om fängelset kan försvaras. I verket beskriver han hur anstaltssystemets utveckling från 1600-talet och framåt präglats av en gradvis övergång från kroppsstraff till frihetsberövande. Mathiesen menar att förändringar i fängelsesystemet historiskt alltid har drivits av ordningsmaktens behov att disciplinera olika samhällsgrupper.

I moderna samhällen, där välfärdsstaten monterats ned och ekonomisk stagnation råder, fungerar polis, domstolar och fängelser som en sorts ”ångestbarometrar”. När medborgares tilltro till samhällets skyddsnät minskar, skapas en motreaktion i form av krav på hårdare tag och ”lag och ordning”. Detta leder till fler fängslade individer, vilket i sin tur skapar en ond cirkel där allt mer resurser går till straff och lagföring, och allt mindre till förebyggande åtgärder.

I dagens Sverige är det barnen som har hamnat i fokus för denna problematik. Ett samhälle som hävdar att barn får bättre förutsättningar i fängelse än i skolan är ett samhälle som i grunden har kapitulerat. Barn representerar i alla kulturer framtiden, men när ett samhälle börjar straffa sina yngsta medlemmar istället för att stödja dem signalerar det en djup kris.

Det är värt att notera vilka barn som riskerar att hamna bakom lås och bom. Enligt experter kommer det främst att drabba barn från arbetarklassen, barn med utländsk bakgrund och barn med funktionsnedsättningar. Diagnoser som autism, ADHD och intellektuell funktionsnedsättning är kraftigt överrepresenterade bland unga som misstänks och döms för brott.

Barnombudsmannens senaste rapport visar att nästan alla barn som begår grova brott själva har utsatts för allvarligt våld och försummelse under sin uppväxt. Rapporten påpekar även att samhällets insatser oftast har fokuserat på barnens beteende utan att visa intresse för de bakomliggande orsakerna. Många av barnen har dessutom manipulerats in i kriminella nätverk och förmåtts utöva våld under hot. Det är alltså de barn som har störst behov av en fungerande välfärdsstat som nu istället bestraffas genom inlåsning.

Den israeliska forskaren Nadera Shalhoub-Kevorkian har myntat begreppet ”unchilding” för att beskriva hur barn avhumaniseras och fråntas sin status som just barn. Denna process skapar ett slags undantagstillstånd där etablerade normer för hur barn ska behandlas sätts ur spel. Begreppet kan hjälpa oss förstå hur den svenska regeringen kan driva igenom förslag som bedöms strida mot Barnkonventionen, som separerar barn från sina föräldrar och som inte uppfyller skolpliktens krav.

Denna politik har föregåtts av en avhumaniseringsprocess där unga lagöverträdare beskrivs med ord som ”odjur” och ”kallblodiga monster”, vilket gör det lättare för allmänheten att acceptera hårdare straff.

Mathiesen konstaterar i sin forskning att fängelse inte kan rättfärdigas vare sig som rehabilitering, avskräckning eller rättvist straff. Han menar att fängelser i grunden utgör en form av organiserad våldsutövning som inte uppfyller några av de löften som ges och som dessutom skapar mer lidande.

Barnfängelser representerar ett samhälle där vissa barn favoriseras medan andra bestraffas, där resurser läggs på straff istället för på stöd och omsorg. För dem som önskar en annan utveckling är det hög tid att göra sina röster hörda. Som Mathiesen konstaterar: barnfängelset kan inte försvaras.