Modeindustrins mörka baksida: En hållbarhetskris i hundra miljarder plagg

Under 2023 producerades hundra miljarder klädesplagg i världen, huvudsakligen av arbetare som knappt kunde försörja sig på sina löner. Sjuttio procent av dessa kläder tillverkades av textilier med olja som basråvara. Ungefär en tredjedel av alla nytillverkade plagg såldes aldrig. Och av det vi faktiskt köpte användes inte två tredjedelar.

Detta är verkligheten bakom modeindustrin idag, en bransch där konsumtionstakten ökat markant. Vi köper tio gånger mer kläder än för femtio år sedan, och många av dessa plagg är av lägre kvalitet än någonsin tidigare i människans historia.

Samtidigt pågår en intensiv nyhetsrapportering om Donald Trumps tullkrig och oron för kaos i världshandeln. Det tas för givet att den nuvarande handelsmodellen är nödvändig och oumbärlig. Nyhetsrapporterna illustreras ofta med bilder från världens stora containerhamnar – gigantiska anläggningar där enorma fraktfartyg som liberianska M/S Irinia lastar och lossar tusentals containrar.

Men få ifrågasätter vad dessa containrar faktiskt innehåller. Är varorna nödvändiga för mottagarlandet? Kunde de ha ersatts av lokala produkter? Har de tillverkats på ett hållbart sätt? Hur ser arbetsvillkoren ut för de som tillverkat produkterna? Transporteras de på ett miljömässigt hållbart sätt? Kommer varorna att förbättra köparens livskvalitet?

Från industrialismens vagga till konsumtionssamhället

I boken ”Less. Stop buying so much rubbish: How having fewer, better things can make us happier” gör Patrick Grant, en av modebranschens insiders, en kritisk genomgång av konsumtionssamhället. Grant, som är listad bland de 500 mest inflytelserika personerna i Global Business Fashion Index, driver både ett exklusivt skrädderi på Savile Row och företaget Community Clothing som tillverkar plastfria kvalitetskläder till överkomliga priser.

Den engelska textilindustrin var startpunkten för industrialismen och därför en lämplig utgångspunkt för att analysera de mekanismer som lett till dagens extrema överproduktion och överkonsumtion.

Dagens modeindustri, särskilt ”fast fashion”-segmentet, växer explosionsartat. Det kinesiskägda onlineföretaget Temu har på kort tid blivit vad som beskrivs som ”den mest skadliga pådrivaren av konsumtion som någonsin existerat.” Under 2023 lanserade dess värsta konkurrent, också kinesiska Shein, tusentals nya produkter dagligen. Dessa aktörer har snabbt tagit marknadsandelar från europeiska giganter som Zara och H&M.

Industrialismens mörka arv

Grant beskriver entusiastiskt utvecklingen av verktyg i textilindustrin, från John Kays flygande skyttel 1733 till James Hargreaves Spinning Jenny 1774. Dessa innovationer kom underifrån och förbättrade både kvaliteten och arbetarnas villkor. Men när produktionstakten ökade uppstod en destruktiv lockelse: att producera så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt, oavsett behov.

Nationalekonomins fader Adam Smith uttryckte redan 1776 att ”konsumtionen är den enda avsikten och ändamålet med all produktion.” Man producerade inte längre för att möta behov, utan för att sälja det man producerade. Detta innebar att man måste skapa begär hos de arbetande klasserna.

I mitten av 1800-talet togs de stora stegen mot konsumismen. Frederick Worth, modeindustrins skapare, var den förste som satte etiketter på kläder och introducerade säsongsmode med mannekänguppvisningar. Han lockade kunder genom att paradera kända personer som skådespelerskan Sarah Bernhardt.

Planerad föråldring och evig otillfredsställelse

För första gången i historien tillverkades nu produkter med avsikten att de snart skulle bytas ut mot nya – ”planned obsolescence” eller planerad föråldring. Få reflekterar över det absurda i att bilar, mobiltelefoner och kläder ständigt kommer i nya årsmodeller.

General Motors VD publicerade en artikel med den talande rubriken ”Keep the customer dissatisfied” där han förklarade att det inte finns någon plats för stillasittande i den industriella världen. Han likställde växande konsumtion med framsteg och menade att ingen konsument skulle tillåtas vara nöjd, eftersom tillfredsställelse skulle leda till konsumtionens slut.

”Kreativ destruktion” blev ett ledord, myntat av den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter. Kapitalismen, menade han, innebar ändlös förnyelse som skulle förgöra tidigare industrier men alltid leda till ännu mer produktion.

Kritik och konsekvenser

Redan under 1920-talet publicerades kritik mot ett USA som förvandlats till ”ett imperium av ting” där människor tvingades köpa allt mer. Amerikanen hade förvandlats från medborgare till konsument. Ekonomen John Kenneth Galbraith opponerade sig i ”The affluent society” (1958) mot det medvetna slöseriet och skapandet av konsumtionsberoende.

Grant följer modeindustrins utlokalisering från Storbritannien till allt fattigare länder. Tidigare blomstrande industriområden i norra England och Skottland, med yrkesstolthet och specialkunskaper inom textiltillverkning, förvandlades till ekonomiska och sociala öknar. Samtidigt har länder som Bangladesh, Indien och Vietnam blivit ekologiskt och socialt utarmade av ett samvetslöst utnyttjande av människor och miljö.

Maskinerna som skulle befria oss från tungt arbete har istället, enligt Grant, skapat en epidemi av meningslöshet. Han citerar E F Schumachers ord från ”Small is beautiful” (1973): ”Kapitalismens främsta kännetecken är dess inneboende behov av ständig tillväxt, ständig extraktion, produktion och konsumtion. Om den inte växer kollapsar den.”

Grant menar att hela begreppet ”mode” måste överges till förmån för kvalitetstänkande. En så kallad eko-t-tröja för 50 kronor på H&M påverkar otaliga människors liv – från de som odlar bomullen till de som syr, transporterar och säljer plagget. Är 50 kronor verkligen ett rimligt pris? Eller är den i själva verket alldeles för kostsam, både för konsumenten, för arbetarna och för vår planet?