Låglönemusiker finner lyckan mot alla odds i känslopjunkiga ”Toner av kärlek”

I en tid när Hollywoodfilmer om musikbranschens personligheter har blivit närmast en egen genre, dyker nu Kate Hudson och Hugh Jackman upp i en biopic som tar en något annorlunda väg. Filmen skildrar två artister som befinner sig långt ifrån rampljusets centrum, i musikindustrins karga utkanter.

Den inledande delen av filmen presenterar ett avskalat drama som lyckas förmedla äkta känslor och trovärdiga karaktärsporträtt. Hudson och Jackman visar prov på ett nyansrikt skådespeleri som skapar trovärdighet i berättelsen om två människor som en gång smakat på framgång men nu befinner sig i karriärens skymningsland.

Hudsons tolkning av en artist som kämpar för att hitta tillbaka till sin kreativa röst ger ett starkt intryck. Hon lyckas balansera sårbarhet med en underliggande beslutsamhet som gör karaktären flerdimensionell. Jackman, å sin sida, gestaltar en musiker vars stjärna har dalat, med en subtil blandning av resignation och en gnista av hopp som känns autentisk.

Filmens styrka ligger i dess inledande vilja att utforska utanförskapet och återuppfinningen som konstnär. Det finns en ärlighet i skildringen av musikbranschens obarmhärtighet och hur snabbt man kan gå från hyllad till bortglömd – en realitet som sällan får utrymme i mer glamorösa musikbiografier.

Mötet mellan de två huvudkaraktärerna blir filmens emotionella centrum och här visar både Hudson och Jackman prov på en kemi som känns organisk och trovärdig. Deras gemensamma scener bär på en stillsam intensitet som vittnar om ett skickligt skådespeleri.

Regissören har valt att fotografera filmens första akt med en dokumentär känsla som förstärker det jordnära i berättelsen. Miljöerna – slitna repetitionslokaler, halvtomma småklubbar och dystra motellrum – fungerar som talande kulisser till en historia om människor som befinner sig långt från musikindustrins glans och glamour.

Filmmusiken fungerar som ett eget berättarelement och låtarna som framförs av huvudkaraktärerna bidrar till att fördjupa förståelsen för deras konstnärliga identiteter och personliga kamp.

Tyvärr tappar filmen sin särprägel ungefär halvvägs in i handlingen. Den avskalade och nyansrika berättelsen om två uträknade artister som möts i musikens marginaler övergår gradvis till att följa en mer konventionell dramaturgi. Vad som började som ett intressant porträtt av konstnärligt sökande transformeras till en mer förutsägbar historia om uppgång, motgång och slutlig framgång.

Det är här filmen förlorar en del av sin trovärdighet och det som kändes originellt i ansatsen utmynnar i en mer schablonmässig skildring av artisteri och karriärvägar. Den tredje akten följer ett mönster vi känner igen från otaliga andra musikfilmer: motgången som vänds till triumf, det omöjliga som blir möjligt och publiken som till slut faller för artisternas autenticitet.

Trots dessa invändningar är det värt att lyfta fram Hudsons och Jackmans insatser, som förblir övertygande även när manuset blir mer konventionellt. Deras förmåga att ge djup åt sina karaktärer räddar mycket av filmens trovärdighet.

Filmen väcker också intressanta frågor om åldrande i musikbranschen, särskilt för kvinnliga artister, och om möjligheten till andra chanser i en industri som ofta är fixerad vid ungdom och omedelbar framgång. Dessa teman är relevanta i en tid när musik alltmer blir en snabbrörlig konsumtionsvara.

Sammantaget blir filmen en blandad upplevelse – stark i sina karaktärsporträtt och i skildringen av musikindustrins marginaler, men svagare när den faller in i mer förutsägbara mönster. För fans av Hudson och Jackman erbjuder den dock möjligheten att se dem i roller som tillåter dem att visa nya sidor av sitt skådespeleri, särskilt i filmens mer nedtonade partier.