Leif Zern: Inte bara en artighet att de bästa skådespelarna finns i Sverige

Det var hösten 2006, under ett gästspel på Dramaten, som den legendariske teaterregissören Peter Brook uttalade sig om var i världen de bästa skådespelarna kunde hittas: i England och i Sverige. En komplimang som fick många att le, men som också väcker frågor när man betänker att Brook redan 1971 valde att lämna England för att etablera sig i Paris och där skapa ett internationellt teatersällskap som skulle komma att bli ett nav för teaterintresserade från hela världen.

Théâtre des Bouffes du Nord blev denna vallfartsort, dit även svenska skådespelare sökte sig. Bland dem Erland Josephson, som under en paus från Dramaten och Ingmar Bergmans produktioner, framförde Tjechov under Brooks ledning, ofta sittande direkt på scengolvet i linje med Brooks minimalistiska estetik.

Relationen mellan den svenska och engelska scentraditionerna har länge varit stark, inte minst inom komedin. Vår svenska förkärlek för brittisk humor verkar närmast medfödd. En teori är att vi svenskar, med vår rädsla för att göra bort oss, finner en särskild tillfredsställelse i att se andra hamna i pinsamma situationer – tänk bara på den enorma populariteten hos komiker som John Cleese.

Det Brook sannolikt avsåg med ”de bästa skådespelarna” handlar om en särskild kvalitet i framförandet. Vi svenskar kan inte få nog av Maggie Smith i ”Downton Abbey”, vars skådespeleri är svårmatchar av tyska kolleger, medan franska skådespelare ligger närmare. Skådespelarkonst är i många avseenden kopplad till nationella särdrag och kulturella uttryck. Oscar Wilde fångade detta när han skämtsamt konstaterade att Italien har närmare 50 miljoner skådespelare, men att de sämsta av dem är de som faktiskt står på scenen.

Trots sin uppskattning för det engelska skådespeleriet valde alltså Brook att lämna England. Det är troligt att han som modernist kände sig begränsad av den engelska teatertraditionens hantverksmässiga perfektion. Skådespelare som Helen Mirren och Colin Firth levererar förvisso högklassiga prestationer, men deras konst ligger främst i porträtteringen – man vet i stort sett vad man får.

Året innan sin flytt till Paris, 1970, satte Brook upp ”En midsommarnattsdröm” som radikalt bröt mot den etablerade Shakespearetraditionen. I denna nyskapande tolkning svävade skådespelarna bokstavligen i trapetser, medan kärlekstemat förblev lika publikvänligt som det varit vid urpremiären 1595 eller 1596.

I Paris fann Brook den frihet han sökte, bortom hemmiljöns begränsningar. Hans två inflytelserika böcker – ”Den tomma spelplatsen” och ”Den öppna dörren” – speglar hans konstnärliga filosofi. I dessa verk framhåller han att teater inte handlar om att avbilda verkligheten utan om att skapa något tidigare okänt. Brook talar om ”mysterium”, inte i religiös bemärkelse, utan som ett sätt att ”bygga en bro mellan oss själva som vi är till vardags” och den osynliga värld som ”vårt medvetande och våra sinnen sällan har tillgång till”.

Brooks teorier är inte alltid kristallklara, vilket kanske är en del av deras styrka. Hans konstnärliga arv lever vidare genom hans verk och genom de otaliga teaterarbetare världen över som inspirerats av hans visioner om en teater som sträcker sig bortom det välbekanta, in i det outforskade.

Att Brook fann både brittisk och svensk skådespelarkonst särskilt tilltalande säger något om de traditioner som utvecklats i dessa länder. Samtidigt visar hans eget konstnärliga vägval att han sökte något annat – en teaterkonst som överskrider nationella gränser och traditioner, för att nå fram till något universellt mänskligt.