I den ständiga dialogen mellan historia, filosofi och religion återupptäcks nu en av 1800-talets mest fascinerande tänkare. Moses Hess, en komplex och motsägelsefull gestalt, framträder på nytt i vår tids diskussioner om civilisationens framtid och kulturell identitet.
Född 1812 i en judisk familj i Bonn, växte Hess upp i en brytningstid. Medan hans far flyttade till Köln för att driva ett sockerraffinaderi, lämnades Moses kvar hos sina ortodoxa farföräldrar. Hans relation till sin uppväxt var kluven – i verket ”Rom och Jerusalem” beskrev han sin barndom som idyllisk, medan han i sina dagböcker målade en mörkare bild, präglad av det mödosamma studerandet av Talmud och annan judisk litteratur.
Hess kom till världen under en omvälvande period. Den europeiska upplysningen hade en judisk motsvarighet i Haskala-rörelsen som uppstod under 1700-talet. Gudstjänstordningen moderniserades och många så kallade reformjudar drömde om ett liv utan samhällets fördomar. Vissa valde till och med att konvertera till kristendomen. Tanken var att judendomen skulle bli en religion bland andra, med orgel i synagogan och antisemitismen som ett minne blott.
Men Hess var skeptisk till dessa förhoppningar, och historien skulle ge honom rätt. Napoleons mer liberala era fick ett abrupt slut när Rhenlandet återgick till Preussen. Antisemitismen fann snabbt nya uttryck och kulminerade i de brutala pogromerna i Ryssland efter mordet på Alexander II 1882. Dreyfusaffären i Frankrike satte ett dystert utropstecken för århundradet.
Vid 24 års ålder blev Hess redaktör för den nystartade tidningen Rheinische Zeitung. Det var här hans intellektuella bana skulle korsa Karl Marx, en relation som skulle bli både fruktbar och stormig. Religionsforskaren Svante Lundgren har i sitt verk ”Moses Hess on Religion, Judaism and the Bible” (Åbo akademi, 1992) grundligt kartlagt detta komplicerade förhållande.
Medan Marx byggde teoretiska system – där kapitalismen oundvikligen skulle ge plats för det klasslösa samhället – förespråkade Hess något han kallade ”Philosophie der Tat”, en handlingens filosofi som betonade individens ansvar. Paradoxalt nog läste även Hess historien som ett system av perioder som avlöser varandra i ett meningsfullt mönster, vilket han utvecklade i sin tidiga skrift ”Mänsklighetens heliga historia” från 1837.
I detta verk beskrev Hess historien i tre perioder: från Adam till Kristus, från Kristus till Spinoza, och från Spinoza till den punkt där Gud och Förnuftet slutligen förenas. Ett annat exempel på hans storslagna historievisioner finns i ”Die europäische Trilogie”, där han föreslog att stormakterna England, Frankrike och Tyskland skulle bilda ett eget förbund – en tidig vision av vad som kan liknas vid ett mini-EU.
Trots skillnaderna fanns det mycket som förenade Hess och Marx tankar, om än i olika skepnader. För Hess förblev judendomen mänsklighetens fundament, vilket han förklarade med dess förankring i familjelivet och vardagsritualer som sabbaten. Till skillnad från kristendomen, som förlade frälsningen till livet efter detta, såg Hess i judendomen en enhet av kropp och själ, religion och socialism, nutid och evighet. I hans vision var det nya Jerusalem inget annat än det klasslösa samhället.
Det som gör Hess så fascinerande och aktuell är just hans förmåga att hitta förbindelser mellan olika perioder och sammanhang som förnuftet vanligtvis håller isär. Han var på samma gång sionist och världsmedborgare, religiös och sekulär, traditionalist och revolutionär.
Historikern David Biale erbjuder en nyckel till förståelsen av Hess i sitt verk ”Not in the heavens” (2011). Biale menar att vi ofta gör misstaget att tro att det nya byggs på ruinerna av det gamla, när sanningen är att det nya snarare växer fram ur det gamla. Den sekulära judendomen förutsätter det heliga – inte som dess negation utan som dess ”dialektiska motpart”.
Hess själv var främmande för all form av dualism och skulle troligen ha revolterat mot vår tids svart-vita katastrofrubriker och polariserade debatter. Han levde intellektuellt på gränsen mellan olika världar, ständigt medveten om det som finns på andra sidan. I hans tänkande talar det förflutna och framtiden nästan samma språk, men aldrig exakt.
I en tid då extrema positioner ofta dominerar den offentliga debatten, påminner Hess oss om värdet av det ambivalenta tänkandet – ibland fruktlöst, ibland cirkulärt, men alltid mänskligt och sant mot livets komplexitet.
