Leif Zern: Varför kommer det aldrig någon biografi om Max von Sydow?

I den svenska teaterns värld finns en påfallande lucka när det gäller dokumentation av framstående skådespelares liv och gärning. Trots att de flesta konstnärer och författare förr eller senare blir föremål för omfattande biografier, förblir skådespelare som Gunn Wållgren och Max von Sydow i stort sett obeskrivna.

Detta fenomen är särskilt anmärkningsvärt eftersom båda dessa giganter inom svensk film och teater har lämnat outplånliga avtryck genom roller som farmor Ekdahl i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” och riddaren Antonius Block i ”Det sjunde inseglet”. Deras konstnärskap är väl bevarat på film och borde därför vara tillgängligt för biografiska studier.

Den traditionella förklaringen till bristen på skådespelarbiografier handlar ofta om konstformens flyktighet eller brist på källor. Men dessa argument faller platt när det gäller välkända filmskådespelare vars arbete är väl dokumenterat. Istället förefaller det finnas en djupare problematik kring hur vi förstår och beskriver skådespelarkonstens väsen.

Teaterrecensioner erbjuder sällan den djupare förståelse som skulle kunna ligga till grund för en biografi. Som kulturjournalisten Göran O Eriksson konstaterade redan 1963 i Bonniers Litterära Magasin tenderar teaterkritiker att inta roller som åskådare eller textuttolkare, snarare än att verkligen analysera skådespelarens arbete. Skådespelarprestationer reduceras ofta till innehållslösa värdeord som ”gripande” eller ”skicklig” utan djupare analys av hantverket.

Denna kunskapslucka kring skådespelarkonstens natur kan faktiskt dölja något centralt – kanske rentav konstformens heliga graal. Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sina efterlämnade anteckningar om Shakespeare: ”Anledningen till att jag inte förstår Shakespeare är att jag letar efter symmetri i all denna asymmetri.” Denna observation, menad som kritik, kan paradoxalt nog innehålla nyckeln till förståelsen av skådespelarkonsten.

Wittgenstein, som var central för den moderna språkfilosofin, förbisåg att Shakespeare skrev för scenen och för skådespelare, inte primärt för läsare. Shakespeare var dessutom själv skådespelare och anses ha lagt grunden för den moderna skådespelarkonsten. Det är just i ”all denna asymmetri” som Shakespeares dramatiska geni ligger – och kanske även skådespelarkonstens hemlighet.

När vi säger att en skådespelare är ”ett med rollen” använder vi en kliché som egentligen missar poängen. När Gunn Wållgren spelade Jeanne d’Arc i Jean Anouilhs ”Lärkan” på Nya Teatern 1953, blev hon inte ett med rollen – hon gav den liv med sin egen personlighet. Det fanns en dualitet, en spänning mellan skådespelaren och rollen som skapade något unikt.

Denna asymmetri – dynamiken mellan skådespelaren och rollen – är kanske just det som gör skådespelarkonsten så svårfångad i biografisk form. Det handlar inte om att försvinna in i en roll utan om att skapa ett möte mellan det personliga och det fiktiva.

Trots att Gunn Wållgrens prestationer på scen och film fortfarande framkallar starka minnen hos dem som upplevde dem, saknar vi fortfarande ett djupare biografiskt porträtt av denna svenska teater- och filmikon. Kanske är det just svårigheten att fånga skådespelarkonstens väsen i ord som har gjort att så få försökt sig på uppgiften.

I en tid då filmhistorien blir allt mer tillgänglig och intresset för kulturarvet växer, är frånvaron av biografier om våra främsta scenkonstnärer en påtaglig brist i vår kulturella dokumentation. Det finns en rik skatt av material att utforska för den som vågar ta sig an utmaningen att porträttera skådespelare som Gunn Wållgren – men det kräver nya sätt att närma sig skådespelarkonstens gåtfulla asymmetri.