Linnea Henriksson: ”Jag är så jävla vuxen”

I Linnea Henrikssons hemmiljö speglas hennes kreativitet

I lägenheten i Stockholmsförorten Sköndal dominerar den orange färgen. Köksväggarna går i orange, stolarna vid matbordet likaså, och kaffet serveras från en orange mokabryggare i en matchande kopp under skenet från en orange lampa. Men färgskalan är bredare än så.

”Sedan folk började fatta att vi gillar orange har vi börjat få massa orange saker i present, så nu har det blivit så här…”, förklarar Linnea Henriksson med ett leende.

Lägenheten, som hon delat med sin sambo i elva år och med sonen Rune i sex, har blivit själva födelseplatsen för hennes femte studioalbum ”Du och jag och mera tid”. Olika delar av hemmet representerar olika låtar på albumet.

”’Den man älskar’ är en lite sur låt, så den förknippar jag med hallen. Det är alltid en sådan laddad plats, där man är som argast, där man avslutar eller börjar ett bråk”, säger hon och pekar sedan mot soffan i brunt manchestertyg. ”’Det vi har’ är nog ganska mycket skriven från perspektivet när man tittar ut över köket efter att gästerna gått hem.”

Det har gått 16 år sedan Linnea Henriksson slog igenom som artist i Idol, där hon slutade på fjärde plats. Trots att hon kom sist i Melodifestivalen förra året – något hon beskrivit som ”lite punkigt” – har hon behållit en stark position i svenskt kulturliv. Hon har varit programledare för Melodifestivalen, kommenterat Eurovision, haft sin egen talkshow på Aftonbladet-TV och medverkat i både Sommar och Vinter i P1. Under våren är hon aktuell som körledare i TV4:s ”Körslaget”.

I november fyller artisten fyrtio år, något som hon bearbetar på den nya skivan.

”Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att jag är så jävla vuxen. Jag tror att jag försöker reda ut det på den här skivan. Vad har man att säga längre? Är det relevant? Jag försöker förstå, men jag får inga svar.”

Under senare år har Linnea Henrikssons musik ofta kretsat kring förhållandet med pojkvännen, musikern Wille Alin. Särskilt på albumet ”Linnea Henriksson” från 2017 utforskades olika aspekter av relationen – frustration, svartsjuka och passion. Men texterna innehöll också en längtan efter lugn, som i refrängen till låten ”White”: ”Baby, jag vill ha det som vanligt / Vill inte ha fyrverkeri / Vet att du och jag är vi”.

Nio år senare, vid lanseringen av nya albumet, tycks den önskningen ha besannats.

”Det kommer kanske från att ha vuxit upp i en mindre stad, att alltid känna: vart ska jag härnäst? Och det här yrket har också den pulsen i sig, att man ska vilja vidare till nästa grej. Man kan alltid få en större succé”, säger hon och fortsätter:

”Nu har jag känt att man kan få hålla på och tänka så om vissa saker, men inte om alla delar av mitt liv. För det finns liksom ingen anledning att ifrågasätta det livet som vi har lyckats skapa.”

På frågan om det är svårare att skriva musik när man känner sig trygg på ett personligt plan, svarar hon:

”Jag tycker faktiskt att jag har gjort bättre musik när jag varit lugn i själen, än när jag varit väldigt förvirrad. Jag kan göra större utsvävningar musikaliskt och tillåta mig själv att bli jätteledsen i en låt, för att jag vet att det är rätt tryggt utanför.”

Omslaget till ”Du och jag och mera tid” är utformat som ett DVD-fodral med Bridget Jones-estetik, där Linnea Henriksson, iklädd en gul klänning påminnande om den i romkom-klassikern ”Hur man blir av med en kille på 10 dagar”, håller om en anonym kostymklädd man. Första ordet i varningsrutan ”Parents strongly cautioned” är utbytt till ”partners” – skivan rekommenderas inte till nyförälskade.

”När jag försökte förklara för skivbolaget hörde jag att jag började beskriva en romantisk komedi”, säger hon. ”Och det finns en person som alltid får spela den otacksamma rollen som ’killen’, och det är ju min sambo. Oavsett vad som är sant eller inte så blir det han som man projicerar allt på.”

Hon tror att det mesta rinner av honom, även om han också bearbetar relationen genom sitt musicerande:

”Parallellt med att jag har jobbat med detta har han jobbat med ett album och ibland kan jag höra honom sjunga från andra rummet: ’It’s not always easy being with youu-uuu.’ Då tänker jag bara: okej, jag köper det.”

Även om Linnea Henriksson i låten ”Ska det va såhär” reflekterar över sin trygga tillvaro, verkar det inte längre förknippat med samma ångest och rastlöshet som tidigare. Den romantiska komedi som skivan representerar slutar lyckligt, och sista spåret ”Det vi har” är en hyllning till vardagen.

”Tidigare i mina texter har jag ju satt upp en drömbild om att någon dag slipper jag den här skiten, i stället för att söka drama. Och det är så coolt att vi har lyckats skapa det här livet. Jag blir fortfarande förvånad över att jag kan tycka om en människa så mycket som jag tycker om honom”, avslutar hon.