Lusten får styra när man gräver en grop med andra

Freja Erixåns bilderbok ”Vi gräver” fångar barns komplexa samspel

I sin bilderbok ”Vi gräver”, utgiven av Rabén & Sjögren, skildrar debuterande barnboksförfattaren Freja Erixån på ett träffsäkert sätt den ibland oberäkneliga dynamiken i barns vänskapsrelationer. Med fokus på två barn i förskoleåldern ger boken en inblick i den komplexa världen av lek, maktbalans och konfliktlösning som barn navigerar varje dag.

Berättelsen följer bokens huvudperson och dennes vän Julian på väg till lekparken. Redan från första stund etableras en intressant dynamik: ”Julian är ett år äldre. Ibland tycker vi om olika saker men oftast tycker vi lika.” Denna till synes enkla observation rymmer ett djupare perspektiv på hur barn ser på relationer, där åldersskillnaden noteras men samtidigt avdramatiseras genom konstaterandet att ”Det går bra att bestämma lika mycket fastän en är ett år äldre.”

Det finns något fascinerande i hur Erixån lyckas fånga den barnsliga världssynen, där en inneboende känsla för rättvisa existerar parallellt med en medvetenhet om potentiella obalanser i relationen. Under den positiva ytan lurar alltid möjligheten till konflikt, precis som i verkliga barns samspel.

Barnens besök i lekparken präglas initialt av enighet. Trots att papporna föreslår gungor eller klätterställning har barnen redan på förskolan kommit överens om att de ska gräva. Med galonbyxorna på vet de ”att det är allvar” – ett charmigt exempel på hur barn kan ta sina lekar på största allvar.

Erixån beskriver grävandet med imponerande detaljrikedom. Barnen använder en hel arsenal av verktyg: stora spaden, ”smal pillare”, tratt, högspade, långspade, bredspade och vanlig spade. Allt flyter på i perfekt harmoni tills Julian plötsligt bryter mot den outtalade överenskommelsen genom att börja bygga med stenar och hämta grus och barr. Detta utlöser starka känslor hos berättaren som ilsket lämnar lekplatsen med det dramatiska beslutet att ”aldrig mer gräva i hela sitt liv”.

Som serieskapare och konstnär har Erixån ett särpräglat formspråk som påminner om barns egna teckningar, men med en konstnärlig precision i komposition och variation. Hennes illustrationer, skapade genom en kombination av kollage, krita, tusch och blyerts, förstärker känslan av att läsaren befinner sig i barnens eget universum. Till och med textens placering på sidorna tycks följa samma impulsiva logik som barnens lek – den vill bryta sig loss, ta plats och sticka ut.

Det mest fascinerande med ”Vi gräver” är hur den belyser likheterna mellan barns och vuxnas relationer. Frågor om vem som bestämmer, vem som får ta plats, och den subtila kemin som krävs för att båda parter ska trivas är universella. Men Erixån lyfter också fram en avgörande skillnad: där vuxna tenderar att hålla fast vid oförrätter, kan barn återuppta sin lek lika snabbt som konflikten uppstod. Denna förmåga att släppa det förflutna och omfamna nya möjligheter är något vuxenvärlden skulle kunna lära sig av.

”Vi gräver” är en imponerande debut som visar att bilderboksformatet kan rymma djupa insikter om mänskliga relationer. Med sitt livfulla bildspråk och sin träffsäkra skildring av barns sociala samspel har Erixån skapat en bok som fungerar för såväl den angivna målgruppen från tre år som för vuxna läsare.

Genom att fokusera på en till synes enkel leksituation har Erixån lyckats fånga något universellt om vänskapens förutsättningar och utmaningar. Det är en påminnelse om hur mycket dramatik och känslomässig komplexitet som kan rymmas i till synes vardagliga ögonblick i barns liv – något som den vuxne, upptagen med att ropa om mellanmål, lätt kan missa.