Maggie Gyllenhaal: ”Alla människor är perversa och äckliga”

I litteraturens skugglandskap står Franksteins monster som en av de tidigaste incelgestalterna, framhåller den amerikanska regissören Maggie Gyllenhaal. Mary Shelleys klassiska varelse från 1818 ger uttryck för en tidlös mänsklig tragedi – den djupa ensamheten.

”Ska alla män ta en fru till sitt hjärta och alla djur ha sin maka och jag vara ensam?” frågar sig monstret i Shelleys roman, ett utbrott av förtvivlan som ekar genom litteraturhistorien.

”Han är ju på väg att dö av isolering. Han behöver någon. Jag förstår honom och jag känner sådan empati med honom”, säger Gyllenhaal under en intervju på ett lyxhotell i London.

Hon är där för att presentera sin nya film ”The Bride!” – en explosiv blandning av genrer som sätter bruden i centrum, den kvinna som Frankenstein i originalberättelsen vägrade skapa åt sitt monster. I Gyllenhaals version spelas hon av den hyllade irländska skådespelerskan Jessie Buckley.

I filmen heter karaktären Ida, en före detta lyxprostituerad som dör ung efter en konflikt med en maffiaboss. En läkare utan moraliska gränser återupplivar henne för att stilla den vanställda Frank Christians (Christian Bale) djupa ensamhet. Men Ida vaknar utan minnen och med egna behov.

”Hon är den återuppståndna bruden som ska fylla Franks enorma uppdämda behov av närhet. I stället vaknar hon upp med egna omättliga behov och en rasande vrede. Hon motsvarar inte fantasin, passar inte in i brudboxen”, förklarar Gyllenhaal. ”Jag ville göra en film om de som inte passar in någonstans. Vilket väl egentligen är alla.”

Efter en våldsam hämndaktion flyr Ida och Frank tillsammans på en hejdlös, Bonnie & Clyde-liknande färd. Jakten på dem leds av en detektivduo där en av rollerna spelas av Peter Sarsgaard, Gyllenhaals make sedan 2009.

Ursprungligen hade Gyllenhaal tänkt placera berättelsen i 1870-talets Amerika, en tid då spiritister erbjöd kontakt med de döda, nästan lika vanligt som dagens terapeuter. Men sedan insåg hon att Franks föreställningar om kärlek och kvinnor formades genom ensamma timmar i biografmörkret, vilket krävde en senare tidsperiod. Valet föll på 1930-talet.

”På så sätt klaffade allt. Och jag älskar 30-talsestetik”, säger Gyllenhaal och rättar till sin ondulerade page.

En oväntad inspiration kom från svenska artisten Fever Ray. När Gyllenhaal arbetade med manuset spelade hennes man låten ”Kandy” och visade musikvideon.

”Det är en sjuk video. Fever Ray är monstruös i den. Och vacker! Jag blev så inspirerad att jag frågade om hen ville vara med i filmen. Det ville hen och skrev två nya låtar till den.”

På frågan om varför hon dras till monster svarar Gyllenhaal eftertänksamt:

”Kulturellt har vi under hundratals år använt idén om monstret som ett sätt att projicera förskräcklighet på varelser utanför oss. Men jag tror inte på det, jag tror inte att det fungerar. Jag tror att alla människor i någon mån är perversa, äckliga, hemska. Monstruösa. Jag dras till människor, med andra ord.”

Hon fortsätter: ”Monstruösa människor har alltid funnits, men i vissa tider är de mer synliga, mer distinkta. Som nu, till exempel. Jag tänker på Jeffrey Epstein, jag tänker på Dominique Pelicot. ’The Bride!’ är en vild äventyrsfilm, men det är också en film om våld och kvinnohat.”

Gyllenhaal föddes in i filmvärlden med föräldrar som båda var regissörer. Hon och hennes yngre bror Jake medverkade i flera av deras produktioner under uppväxten. Hon studerade litteratur vid Columbia University innan hon fick sitt genombrott 2002 i det erotiska dramat ”Secretary”, där hon spelar en ung kvinna som inleder en sadomasochistisk relation med sin chef.

Genom åren har hon ofta gestaltat gränsöverskridande kvinnoroller, som i HBO-serien ”The Deuce” där hon spelar en sexarbetare som blir porrfilmsregissör. Det var den rollen som väckte hennes intresse för att regissera.

Hennes regidebut kom 2021 med ”The Lost Daughter”, baserad på Elena Ferrantes roman ”Skuggan av en dotter”. Filmen handlar om litteraturprofessorn Leda (Olivia Colman) som under en semester reflekterar över sitt moderskap som ett ”förkrossande ansvar”.

I jämförelse med sin lågmälda debut är ”The Bride!” betydligt mer påkostad och grafisk. Det explicita våldet – även det sexuella – är noga övervägt.

”Allt sexuellt våld i filmen har vägts på guldvåg. Jag tror att om man visar upp sexuellt våld bara så där i förbifarten så gör man det en otjänst. Jag har framställt det sexuella våldet med intensitet för att visa vilka outhärdliga konsekvenser sådant våld får.”

När hon får frågan om det finns en särskild kvinnlig regissörsblick, svarar Gyllenhaal:

”Jag vet faktiskt inte och även om de finns så tror jag inte att kategorierna är givna. Men jag upplever att det är något helt annat att vara kvinna i världen än att vara man i världen. Det gäller i högsta grad i filmvärlden.”

Hon berättar att hon fram till 16-årsåldern bara hade sett filmer regisserade av män. Men när hon såg Jane Campions ”Pianot” behövde hon för första gången inte göra några mentala eller emotionella översättningar.

”Den rann rakt in i mig som vatten”, säger hon. ”Att se ’Pianot’ var som att läsa ’Jane Eyre’ första gången. ’I mentally shake hands with you for your answer, despite its inaccuracy’, säger mr Rochester till Jane och det fick mig helt på fall. Det är det hetaste jag någonsin läst.”

”The Bride!” har svensk biopremiär den 6 mars.