Malin Ullgren: Nobelpristagaren Machados pick me-beteende inför Trump är perverst

Det globala medberoendet med Trump – en utmattande verklighet

Under onsdagen intensifierades det som en CNN-kommentator beskrev som ”den amerikanske presidentens extraordinära och fullständigt utmattande grepp om det globala psyket”. Från Grönlandsfrågan till konflikterna i Mellanöstern fortsätter Donald Trump att dominera det internationella samtalet och tvinga världens ledare till reaktiva positioner.

Frågan många ställer sig är om världen någonsin kommer att kunna bryta sig loss från detta medberoende, från att konstant behöva förhålla sig till och navigera kring en enda persons nycker och utspel. Situationen kan liknas vid att vara instängd på ett gammeldags mentalsjukhus utan möjlighet att gå hem – en psykologiskt påfrestande tillvaro som påverkar globala relationer och beslutsprocesser.

I normala mellanmänskliga relationer finns det tillfällen då man väljer att inte konfrontera någon vars beteende är avvikande. Man spelar med, dämpar och lugnar situationen när man befinner sig i samma rum. Men när man lämnar rummet återgår man till verkligheten och låter inte den förvrängda bilden fortsätta dominera.

Problemet är att världssamfundet inte lyckas hitta en utväg ur Trumps mentala landskap, oavsett om hans uppträdande är en strategisk beräkning eller uttryck för något annat. I stället verkar allt fler världsledare anpassa sig till hans verklighetsuppfattning av ren självbevarelsedrift.

Ett tydligt exempel från förra veckan var när den venezuelanska oppositionsledaren María Corina Machado, i vad som kan beskrivas som ett desperat försök att vinna Trumps gunst, symboliskt ”gav” sitt fredspris till den amerikanske presidenten. Detta framstår som ett extremt exempel på det globala medberoendet.

Ännu mer anmärkningsvärt är Natos generalsekreterare Mark Ruttes beteende. Han har enligt rapporter refererat till Trump som ”daddy” i ett uppenbart försök att ställa sig in hos presidenten. Detta språkbruk, med sina oroväckande underdåniga konnotationer, illustrerar hur långt vissa ledare är beredda att gå för att blidka den amerikanske presidenten.

Bakom kulisserna förstår många premisserna – behovet av att skydda Nato-samarbetet tills Europas länder skulle kunna stå emot ett angrepp på egen hand. Men för vanliga medborgare som observerar sina politiska ledares undfallenhet blir glappet mellan retoriken och realiteten alltmer obehagligt. Detta skapar ytterligare ett lager av förvrängd verklighet som många har svårt att förhålla sig till.

Ingenting tyder på att situationen kommer att förbättras inom den närmaste framtiden. Tvärtom har USA:s president själv förklarat att den enda begränsningen för hans globala maktutövning är ”min egen moral. Mitt eget sinne. Det är det enda som kan stoppa mig.”

I New York Times uttrycker kolumnisten Frank Bruni oro för att läget kan förvärras ytterligare när den 79-årige Trump konfronteras med sin egen dödlighet samtidigt som mellanårsvalen i november potentiellt kan begränsa hans makt. ”Han verkar slåss mot och försöka dämpa sin egen ångest genom att ta ännu större och ännu mer extrema makttrippar,” skriver Bruni.

Trots den rådande otryggheten skulle det vara befriande om någon framträdande statsledare, till exempel Sveriges statsminister, vågade bryta mönstret med ett rakt budskap: ”Nu skiter vi i det här. Vi slutar tassa, vi måste göra på ett annat sätt.”

Den patologiska underdånigheten som präglar det internationella samfundets förhållningssätt till Trump har inte visat sig vara en framgångsrik strategi. Det globala psyket tycks inte längre orka med den konstanta anpassningen till en enda persons nycker och utspel. Kanske är det dags att försöka hitta en väg ut ur detta kollektiva medberoende.