Mamman vet att hon svikit sina barn i Alex Schulmans pjäs

Den svenska författaren Alex Schulmans nya pjäs på Dramatens lilla scen har gjort ett starkt intryck på publiken. Med Helena Bergström i huvudrollen får vi uppleva ett kammarspel som borrar djupt in i relationen mellan en mor och son, där alkoholism spelar en central roll.

I föreställningen gestaltar Bergström en kvinna vars komplexa personlighet inte låter sig förenklas till det typiska ”modersmonster” som ofta skildras i litteratur och dramatik. Istället får vi möta en nyanserad karaktär där såväl styrkor som svagheter framträder med skärpa och trovärdighet.

Schulman, som tidigare utforskat sina familjerelationer i böcker som ”Bränn alla mina brev” och ”Överlevarna”, visar här prov på en dramatisk förmåga som överraskar. Hans text undviker enkla kategoriseringar och erbjuder istället en djuplodande studie av vad som formar en människa och driver henne in i missbruk.

Helena Bergströms tolkning av huvudrollen är inget mindre än mästerlig. Med precisa nyanser och ett uttrycksfullt kroppsspråk förmedlar hon karaktärens inre kamp på ett sätt som både berör och skrämmer. Det är en rollprestation som bekräftar Bergströms position som en av landets främsta skådespelare, med förmågan att göra även de mest komplicerade karaktärer begripliga.

Föreställningen utspelar sig i ett intimt rum på Dramatens lilla scen, vilket förstärker närheten till det psykologiska dramat. Scenografin är avskalad men effektiv, med fokus på att framhäva relationsdynamiken snarare än yttre miljö. Detta skapar en intensitet som aldrig släpper taget om åskådaren.

Den centrala frågan i pjäsen – vad som skapar en alkoholist – behandlas med både känslighet och skärpa. Schulman undviker förenklade svar och visar istället hur komplexa orsakssambanden kan vara. Här finns ingen enstaka händelse eller person att skylla på, utan snarare ett nätverk av relationer, omständigheter och personliga val som tillsammans formar ett öde.

Alkoholism har länge varit ett återkommande tema i svensk dramatik och litteratur, från Strindbergs ”Fadren” till Norénska familjeskildringarna. Schulmans bidrag till denna tradition kännetecknas av en modern blick som varken romantiserar eller fördömer. Istället bjuds publiken in att förstå, utan att för den skull acceptera destruktiva beteendemönster.

Pjäsen rör sig skickligt mellan olika tidsskikt, där nutid och dåtid belyser varandra. Detta ger en djupare förståelse för hur barndomsupplevelser formar vuxna relationer och hur mönster kan upprepas genom generationer. Samtidigt visar Schulman att det finns möjlighet till förändring och försoning.

Föreställningen ställer också frågor kring skuld och ansvar. Var går gränsen mellan att förstå och att förlåta? Kan man älska någon trots deras destruktiva handlingar? Och hur mycket av våra föräldrars beteenden bär vi med oss in i våra egna liv?

Regissören har lyckats skapa en föreställning som balanserar mellan det intima och det universella. Även om historien är personlig, känns tematiken allmängiltig. Många i publiken kommer säkert att känna igen aspekter av sina egna familjerelationer, oavsett om alkohol varit närvarande eller inte.

Uppsättningen är också ett exempel på hur Dramaten fortsätter att vara en viktig arena för nya svenska dramatiker. Genom att ge utrymme för Schulmans text på nationalteatern bekräftas hans position som en av våra mest betydelsefulla samtida författare.

I en tid när mycket teater strävar efter spektakulära effekter och storslagenhet, är det befriande att se en föreställning som vågar vara liten och koncentrerad. Här handlar det om människor, relationer och känslor – teater i sin mest grundläggande form.

Som helhet är Alex Schulmans pjäs med Helena Bergström i huvudrollen ett mästerverk i det lilla formatet. Det är kammarspel när det är som bäst: koncentrerat, intelligent och djupt berörande. För den som söker en teaterupplevelse som stannar kvar länge i tanken är ett besök på Dramatens lilla scen högrekommenderat.