I Mara Lees senaste diktsamling möts språk, identitet och komplexa relationer
Mara Lees nya diktsamling ”Min tunga moder” överraskar med en titel som känns självklar men ändå inte använts tidigare. Denna titel fångar perfekt samlingens huvudteman: språk, hemhörighet och det komplicerade förhållandet mellan barn och förälder – ämnen som visserligen behandlats ofta i litteraturen, men sällan med Lees unika språkliga känslighet.
Som översättare, professor och författare till flera böcker i gränslandet mellan lyrik, prosa och essä har Lee utvecklat en särskild förmåga att arbeta med ordens laddning och de subtila förskjutningar som gör språket levande. Den nya samlingen påminner om hennes tidigare verk, särskilt ”Kärleken och hatet” från 2018, där teoretiska reflektioner varvas med dramatiska fragment och mer traditionella dikter.
I ”Min tunga moder” samsas dessa olika uttrycksformer med återkommande referenser till författare som kanadensiska Anne Carson, som Lee också översatt, samt Roland Barthes, Marguerite Duras och de grekiska myterna. Denna formblandning är ingen tillfällighet – Lee använder den för att närma sig ämnen som är för komplexa för att fångas i en enda form. Hon utforskar de motsägelsefulla känslor som uppstår i nära relationer, vare sig det gäller författare och språk eller mor och dotter.
En central aspekt i diktsamlingen är att bokens främsta diktjag är adopterad, vilket skapar en inneboende dubbelhet i begrepp som ”mor” och ”föräldrar”. Lee utnyttjar skickligt denna spänning genom att sällan klargöra vilken av de möjliga föräldragestalterna som åsyftas. ”Jag växte upp med att folk omkring mig sade att mina föräldrar var döda”, säger jaget och fortsätter: ”Det var de inte, men jag lyssnade och nickade ändå. För fastän de blundade för fakta och yttrade sig utifrån en trubbig fantasi, så var den fantasin så förhärskande att alla förstod. Till och med mina egna föräldrar, som inte alls var döda, förstod och tvingades tigande lyssna.”
Delar av boken utgörs av dialoger mellan den vuxna dottern och modern. I en scen som utspelar sig ”på veranda/dödsbädd” går de förbi varandra i samtalet. Dottern anklagar modern för att inte lyssna, medan modern svarar med den typiska föräldramixen av stolthet och besvikelse: ”Du skriver ju bara poesi nuförtiden, kommer det inte en roman snart? För din förra bok, den var ju, hur ska jag säga, inte så bra, helt enkelt. Inte i min smak.”
Genom diktsamlingen dyker andra kvinnogestalter upp – tysta, betraktade och vagt sexualiserade. I ett avsnitt regisseras en anonym mor och dotter av en grupp lika anonyma män. Dottern ska dö, och modern förväntas sörja på ett sätt som tillfredsställer publiken – som gör henne ”intressant” (för att citera Susan Sontag), känslig och därmed maktlös. Hon ska bli ett stumt gråtande helgon, snarare än en av de rasande mödrarna från Euripides tragedi ”Trojanskorna”.
Parallellt med dessa skildringar löper en vinjett med titeln ”Smaken av kött”, som fångar ett av Lees centrala teman: närheten mellan våld och begär, mellan fantasi och hänsynslöshet. ”För det står väl bortom alla tvivel att jag njuter mer av att/skriva/om dig än att/vara/med dig”, heter det mot slutet, återigen riktat till modern. Poeten framstår här som ytterligare en regissör som tar sig friheter med de levande.
Styrkan i ”Min tunga moder” ligger i hur texten, likt en skicklig psykoanalytiker, ständigt återvänder till sina egna fallgropar. Trots samlingens mångskiftande karaktär är den kanske Lees mest sammanhållna verk hittills, präglat av en obarmhärtig skärpa som genomtränger varje rad.
Med 122 sidor utgiven på Albert Bonniers förlag representerar ”Min tunga moder” en betydande röst i samtida svensk poesi, där det personliga ständigt reflekteras genom språkets och litteraturens prisma.
