Maria Schneider fick löpa gatlopp efter filmmännens övergrepp i ”Sista tangon i Paris”

Den unga skådespelerskans trauma – inspelningen som övergick till övergrepp

En inblick i 70-talets filmindustri framträder i Jessica Paluds nya film ”Sanningen om Maria”, som skildrar den unga skådespelerskan Maria Schneiders traumatiska upplevelser under inspelningen av den numera kontroversiella filmen ”Sista tangon i Paris”.

I denna biografiska film får vi följa den 19-åriga Maria Schneider, porträtterad med intensiv inlevelse av Anamaria Vartolomei. Schneider, som bär på både ett tungt faderskomplex och den tysta desperationen hos ett oönskat barn, kastas in i 1970-talets mansdominerade franska filmindustri efter att ha fått några mindre roller.

Livet tar en avgörande vändning när hon erbjuds den kvinnliga huvudrollen mot den 30 år äldre filmikonen Marlon Brando, spelad av Matt Dillon. Det som skulle vara ett karriärgenombrott förvandlas dock till en mardröm under inspelningen av en särskild scen som senare blivit ökänd.

Regissören Bernardo Bertolucci ändrar plötsligt i manuset precis innan tagning, vilket resulterar i en våldtäktsscen där Brando utsätter Schneider för ett faktiskt övergrepp. Bertolucci försvarade senare sitt beslut med att han ville framkalla en ”äkta reaktion” från den unga skådespelerskan. Detta traumatiska moment blev startskottet för Schneiders nedåtgående spiral.

Efter filmens lansering tvingas den redan knäckta Schneider genomlida hård medial granskning och social utfrysning för sin ”gudlösa” rollprestation. Hon dras gradvis in i ett destruktivt mönster av drogmissbruk och självskadebeteende – en direkt konsekvens av övergreppet och den efterföljande behandlingen.

Till skillnad från andra produktioner som behandlar kvinnors utsatthet i mansdominerade miljöer, väljer regissören Jessica Palud en nyanserad berättarteknik. Istället för att använda plakat och förenklade nidbilder illustrerar hon hur dåtidens samhälle genomsyrades av patriarkala strukturer – mönster som både män och kvinnor internaliserade och förde vidare som obestridliga naturlagar.

Matt Dillons porträttering av Brando är närmast kusligt lik originalet, men rollen fungerar mer som en funktionell skiss än en djuplodande karaktärsstudie. Paluds raka och okonstlade berättarstil fyller dock sitt syfte genom att ge publiken en djupare förståelse för det helvete som Schneider genomled.

Filmen tvingar oss även att omvärdera hur vi ser på äldre filmverk genom nutidens etiska perspektiv. Den en gång hyllade sexscenen mellan Brando och Schneider framstår nu i ett helt annat ljus sedan sanningen om dess tillkomst avslöjats. Att ”Sista tangon i Paris” fortfarande betraktas som kontroversiell bekräftades så sent som 2024, då en planerad visning i Frankrike ställdes in efter protester.

Samtidigt väcker ”Sanningen om Maria” själv etiska frågor. Återupplivar inte även denna film, trots sina goda intentioner, traumat genom att rekonstruera övergreppet? Det är den typ av komplexa dilemman som ofta präglar biografiska filmer – gränsen mellan dokumentation och exploatering är sällan tydlig.

I slutändan ger ”Sanningen om Maria” en viktig inblick i en ung kvinnas utsatthet i en bransch där maktmissbruk maskerades som konstnärligt skapande. Filmen fungerar både som ett vittnesmål om Schneiders öde och som en påminnelse om hur maktstrukturer i filmbranschen kunde tillåta sådana övergrepp i konstens namn.