Marisol på Louisiana är en av årets bästa utställningar

Konstnären Marisol återupptäcks på Louisiana efter år av glömska

I konstvärldens ständigt föränderliga landskap finns det skapare vars inflytande bleknar med tiden, endast för att återupptäckas och omvärderas när tiden är mogen. Marisol Escobar, känd under sitt förnamn, representerar ett sådant fall. Under 1960-talet stod hon i centrum för New Yorks vibrerande popkonstscen, men trots sin initiala stjärnstatus föll hon gradvis in i konsthistoriens skuggor.

Nu, efter hennes bortgång, får Marisol en välförtjänt renässans genom en omfattande utställning på Louisiana Museum of Modern Art i Danmark. Utställningen kastar nytt ljus över en konstnär vars verk kombinerade skulptur, målning och assemblage på ett sätt som utmanade dåtidens konstnärliga konventioner.

Marisol, som föddes i Paris 1930 av venezuelanska föräldrar, skapade sig ett namn i New York under popkonstens framväxt på 1960-talet. Hon ställde ut tillsammans med storheter som Andy Warhol, Roy Lichtenstein och Claes Oldenburg. Hennes unika stil, som blandade folkkonst, förindustriella tekniker och samtida uttryck, fångade tidens anda samtidigt som den behöll en distinkt särprägel.

Det som särskilt utmärkte Marisols konst var hennes träskulpturer – ofta porträtt eller självporträtt – där hon kombinerade snidade former med verkliga objekt, fotografier och målade ytor. Dessa tredimensionella kollage skapade en spänning mellan det handgjorda och det massproducerade, mellan det personliga och det offentliga.

Hennes framställningar av personer från olika samhällsskikt – från kändisar och politiska figurer till vanliga människor – avslöjade en skarp social medvetenhet. Med subtil humor och precision fångade hon den amerikanska kulturens motsägelser under en tid av snabb förändring.

Trots tidig framgång började Marisols stjärna dala under 1970-talet. Konstvärlden vände sig mot konceptuella och minimalistiska uttryck, och hennes figurativa, hantverksmässiga approach föll ur mode. Medan manliga kollegor som Warhol fortsatte att åtnjuta berömmelse, drog sig Marisol alltmer tillbaka från rampljuset.

Hennes marginalisering kan delvis tillskrivas tidens könsstrukturer inom konstvärlden, där kvinnliga konstnärer ofta mötte större hinder för långsiktig erkännande. Dessutom gjorde Marisols motvilja att begränsa sig till en specifik konstnärlig rörelse eller stil det svårare för kritiker att kategorisera henne, vilket ytterligare bidrog till hennes gradvisa försvinnande från konsthistoriens huvudfåra.

När hon gick bort 2016, vid 85 års ålder, var hon relativt okänd för den bredare allmänheten. Men hennes död sammanföll med ett växande intresse för att återupptäcka förbisedda kvinnliga konstnärer och omvärdera 1900-talets konsthistoria ur ett mer inkluderande perspektiv.

Utställningen på Louisiana, som tidigare har visats på Moderna Museet i Malmö, presenterar ett omfattande urval av Marisols verk från olika perioder. Besökare möter hennes ikoniska skulpturala porträtt, självporträtt och sociala kommentarer, vilka avslöjar både teknisk skicklighet och konceptuell djärvhet.

Kritikern Birgitta Rubin, som recenserar utställningen, uttrycker förvåning över Marisols originalitet och skarpa observationsförmåga. Hon lyfter fram hur konstnären på ett unikt sätt förmådde fånga sin samtids sociala dynamik samtidigt som hon utvecklade ett formspråk som står sig väl även i dagens kontext.

Utställningen på Louisiana representerar inte bara en rättvis omvärdering av en förbisedd konstnär utan speglar också samtida diskussioner om konsthistoriens kanon och vilka röster som privilegieras inom den. Genom att återintroducera Marisols verk för en ny generation betraktare bidrar museet till en mer nyanserad förståelse av popkonsten och dess olika uttryck.

För svenska konstintresserade erbjuder utställningen en sällsynt möjlighet att uppleva verk av en konstnär vars inflytande sträcker sig långt bortom de ramar som samtiden försökte placera henne inom. I retrospektiv framstår Marisol som en innovativ brobyggare mellan folkkonst och avantgarde, mellan handgjort och konceptuellt, mellan det personliga och det politiska.

Medan hon under sin livstid aldrig fick samma varaktiga erkännande som flera av sina manliga kollegor, vittnar den nya uppmärksamheten kring hennes konst om det pågående arbetet med att omformulera konsthistorien på ett mer rättvist och inkluderande sätt.