ICE:s brutala offensiv i Minneapolis väcker oro om USA:s demokratiska framtid

Den sjunde januari i år dödades Renee Good i Minneapolis. En video visar hur en agent från amerikanska migrationsmyndigheten ICE kallsinnigt mumlar ”fucking bitch” efter att ha skjutit henne när hon försökte köra iväg i sin bil. Så fort händelsen blev känd började Donald Trumps anhängare demonisera Good. På Elon Musks plattform X användes nya AI-verktyg för att snabbt skapa förfalskad pornografi med Goods ansikte.

Endast två veckor senare dödades Alex Pretti av en annan ICE-agent. Pretti var en fredlig demonstrant som försökt dokumentera migrationspolisens våldsamma agerande. Även Pretti utsattes omedelbart för systematisk avhumanisering av Trumps anhängare. Budskapet var tydligt: under Trumps styre ska migrationspolisen kunna döda medborgare och demonstranter utan konsekvenser.

Under vintern skickade Trump över 2 000 ICE-agenter till Minneapolis i Minnesota, trots att staden länge varit känd som en av USA:s tryggaste storstäder. Den somaliska befolkningen utpekades som måltavla, men alla som vågade protestera mot Trump riskerade att mötas av brutalt våld.

Trump har drastiskt utökat ICE:s budget – från 6 miljarder till 85 miljarder dollar. Totalt lägger USA nu mer än 170 miljarder dollar på utvisningar, övervakning och fängelser för migranter. Minneapolis är bara en av många städer som drabbats av ICE:s offensiv. Trump har skickat tusentals agenter till de flesta av USA:s storstäder, som Atlanta, Chicago, Los Angeles och Philadelphia – städer som huvudsakligen styrs av demokrater.

Trumps uttalade mål med den historiska militariseringen av migrationspolisen är att genomföra massutvisningar av minst tolv miljoner migranter. Trump hävdar att de ska utvisa ”the worst of the worst”, men en granskning från The Economist visar att bara fem procent av de gripna har dömts för våldsbrott. Den överväldigande majoriteten av de hundratusentals migranter som skickats till ICE:s fängelser är aldrig brottsdömda.

Flera juridiska experter anser att expansionen av ICE strider mot USA:s grundlag. Trump framställer inte bara migranter utan även demonstranter och hjälparbetare som ”terrorister” för att kunna motivera det brutala våld som riktas mot dem som inte stödjer hans migrationspolitik. Över hela USA kommer rapporter om ICE-agenter som stoppar, misshandlar och torterar både migranter och amerikanska medborgare, utan möjlighet till rättegång. De genomför även husrannsakningar utan tillstånd.

Enligt journalisten Fintan O’Toole handlar det om mer än att hitta och utvisa papperslösa – det handlar om att skapa ett landsomfattande skräckvälde i liberala delstater och storstäder för att kväva all opposition. O’Toole jämför med sin uppväxt på ett militariserat Irland och skriver i New York Review of Books att Trump försöker få amerikanerna att vänja sig vid åsynen av beväpnade män med obegränsade befogenheter.

”Att förvandla en långvarig demokrati till en auktoritär stat måste ske gradvis. Befolkningen måste avtrubbas. De måste vänja sig vid bilder på små barn som kidnappas av maskerade agenter. De måste vänja sig vid unga kvinnor som släpas in i omärkta skåpbilar av anonyma män”, skriver O’Toole.

Minst 32 migranter har redan dött i ICE:s fängelser, ofta på grund av att de nekats medicinsk vård.

Migrationspolisen ICE skapades inte av Trump, utan av George W Bushs administration efter terrorattackerna den 11 september 2001. Bush och vicepresidenten Dick Cheney svarade med ett omfattande ”krig mot terrorismen” som med tiden skulle inkludera militära insatser i över 80 länder, minst en halv miljon civila dödsfall, och en kostnad på 6 biljoner dollar för amerikanska skattebetalare.

Rötterna till ICE som paramilitär styrka finns även i den omfattande militariseringen av polisen som ägde rum i USA under 1990-talet. År 1997 genomförde Bill Clinton det så kallade 1033-programmet, som gav polisen tillgång till militär utrustning och vapen. Efter kalla krigets slut distribuerade USA:s armé sina överskottsvapen till polisen. Mer än 8 000 amerikanska städer fick plötsligt leveranser av stridsflygplan, helikoptrar, granatkastare och bombsäkra fordon.

Efter terrorattackerna 2001 expanderade Bush kraftigt detta program under förevändning att bekämpa lokala terrorhot, samtidigt som ICE grundades med nya befogenheter att kartlägga och utvisa ickemedborgare som kunde betraktas som säkerhetshot.

Under Obama kom ständiga krav på att ICE och programmen för militarisering av polisen borde avskaffas. Obama upphävde delar av 1033-programmet och ändrade prioriteringarna för ICE mot migranter dömda för våldsbrott, men ökade samtidigt antalet utvisningar i hopp om att tillmötesgå republikanerna. Det strategin åstadkom var i stället en normalisering av USA:s brutala migrationspolitik.

Journalisten Radley Balko beskrev i boken ”Rise of the warrior cop” (2013) hur militariseringen av den amerikanska polisen ledde till ett psykologiskt skifte där både polisen och ICE började betrakta sig själva som soldater i ett inbördeskrig.

Expansionen av ICE handlar om något mycket större än migrationspolitiken. Trump försöker skapa en permanent paramilitär styrka som ska förhindra demokratin från att återvända till USA. Ett otyglat ICE, med obegränsad budget, har blivit ett våldsamt vapen inte bara mot migranter, utan mot alla meningsmotståndare.

New York Times-kolumnisten M. Gessen kallar det ”rule by terror”, ett skräckvälde som ska göra Trumps motståndare så rädda att de inte längre vågar protestera mot hans politik.

Skräckväldet har redan fått konsekvenser bland humanitära organisationer som arbetar för att skydda migranter i USA. En jurist som arbetar med att hjälpa papperslösa i Oregon berättar att organisationens anställda har tvingats bli anonyma eftersom de utsätts för systematiska hot och trakasserier – även från den lokala polisen.

Den brutala offensiven i Minneapolis kan ses som ett pilotprojekt för Trumps försök att skrämma oppositionen till tystnad. Inför kongressvalet i november rapporterar flera delstater att lokala valkontor inte kan rekrytera personal eftersom de är rädda för Trumps hot. Ex-republikanen Robert Kagan ser ICE som en del i Trumps försök att skapa en amerikansk diktatur.

Men att välja just Minneapolis som första måltavla kan ha varit ett strategiskt misstag. Ett robust motstånd av humanitär aktivism har mobiliserats mot Trumps skräckvälde. Det drivs, som så ofta, av vanliga medborgare som ställer upp för de utsatta familjerna.

Nyligen meddelade chefen för gränsövervakningen, Tom Homan, att 700 ICE-agenter ska skickas hem från Minneapolis. Republikaner i Washington är oroliga över att den brutala migrationspolitiken, och vreden över dödsskjutningarna av Good och Pretti, ska skada dem i höstens kongressval.

Minneapolis borgmästare Jacob Fry har blivit internationellt uppmärksammad för sitt kompromisslösa motstånd mot Trump och visat att det finns andra sätt att hantera en despot än med eftergifter.

Adam Serwer skriver i The Atlantic att slaget om Minneapolis visat styrkan hos USA:s anständiga sida: ”I Minnesota har alla ideologiska hörnstenar i MAGA visat sig vara falska på en gång. Det är Minnesotas invånare, inte de beväpnade ligisterna från ICE, som är de modiga. Minnesotaborna har visat att deras samhälle är socialt sammanhållet, tack vare mångfalden, inte trots den.”