Analog renässans: Den unga generationens flykt från det digitala

I hjärtat av Amsterdam kliver jag in på Athenaeum Boekhandel, ett av mina favoritrum i Europa. Hela entréplanet är fyllt med tidskrifter – små publikationer med tydliga nischer och höga ambitioner.

Jag köper flera nummer av Pleasant Place, ett nederländskt fanzine med essäer om botanikens värld. Det är litterära och konsthistoriska utsvävningar, illustrerade med en visuell lekfullhet som gör själva tidskriften lika levande som en flamländsk blomsterträdgård på försommaren.

De flesta tidningarna här startades under senare år. De drivs av idealister och hängivna redaktörer – inte för att bli kommersiella succéer utan för att skapa något meningsfullt.

Jag stannar länge vid hyllorna med nya litterära tidskrifter, feministiska konstmagasin och eleganta resetidningar. Här finns publikationer som uteslutande fokuserar på getingar, och en fransk tidning med ett temanummer om Derek Jarman.

Jag köper även senaste numret av Real Review, en alltmer oumbärlig brittisk essätidskrift skapad av arkitekten Jack Self. Deras motto är att förklara ”what it means to live today” – och förvånansvärt nog lyckas de. De låter konst, geopolitik, klimatkris, stadsplanering, mode och makroekonomi fungera som likvärdiga linser för att förstå 2020-talet.

Det intressanta är att inget av detta material finns tillgängligt på internet, inte ens bakom betalvägg. Den som vill läsa tidskriften måste hitta ett fysiskt exemplar, där själva formen förhöjer läsupplevelsen med texter tryckta i ett intuitivt flöde – som ett alternativt internet där allt håller hög kvalitet.

Den digitala generationen längtar efter det analoga

Dessa tidskrifter representerar en bredare renässans för analog kultur. Fenomenet syns också i framväxten av oberoende bokhandlar, konstgallerier, poesiscener, hantverksstudios och det fortsatta intresset för vinylskivor och andra äldre format.

Det anmärkningsvärda är att denna längtan efter taktil kultur inte drivs av nostalgiska 70-talister, utan nästan uteslutande av generationer som växte upp med internet. De har haft smartphones sedan tolvårsåldern och söker nu ivrigt alternativ – kanske bör vi se dem som kanariefåglar i internets trasiga gruva.

Som Bloomberg-kolumnisten Noah Smith uttryckt det: ”Vi brukade använda internet för att fly verkligheten. Nu använder vi verkligheten för att fly internet.”

Att söka sig till fysiska tidskrifter och analog kultur handlar inte om att avskärma sig från verkligheten. De flesta tidskrifterna jag köper på Athenaeum görs inte av teknikfientliga ludditer, utan av personer som varit så extremt uppkopplade att de just därför insett värdet av det analoga.

Teknikelitens dubbelmoral

Den plats i världen där jag mött flest förespråkare för analoga oaser är paradoxalt nog Palo Alto, hjärtat av Silicon Valley. När jag träffat föräldrar där tävlar de om vem som begränsar sina barns skärmtid mest effektivt. Ju högre positioner de har på techföretagen som gjort miljarder människor beroende av sociala medier, desto mer frenetiskt försöker de skydda sina egna barn från just dessa produkter.

De vet hur branschen fungerar. De har själva rekryterat världens främsta psykologer och beteendevetare för att göra produkterna mer beroendeframkallande och öka användartiden med ytterligare några procent.

Det är talande att en av de mest eftertraktade skolorna i Silicon Valley är en Waldorfskola i Los Altos (med en genomsnittlig årsinkomst på 1,4 miljoner dollar) där lärarna fortfarande använder griffeltavlor och kritor. Förtjänar inte alla barn samma analoga oaser som techöverklassens familjer?

Unga vill minska sin skärmtid

Forskningsstudier visar att unga idag beskriver sitt internetanvändande som ett monster de vill fly från. Enligt en ny undersökning från Pew Research försöker två av tre unga amerikaner aktivt reducera sin skärmtid. I Norge säger 80 procent av befolkningen under trettio att de använder internet för mycket, medan majoriteten av svenska unga uppger att de ”slösar bort tid” på sociala medier, enligt Internetstiftelsen.

Studier från Australien och Frankrike visar samma mönster – det är främst de yngre generationerna som desperat söker alternativ till sina telefoner och sociala plattformar.

Det är därför inte paternalistiskt att försöka åtgärda detta problematiska beteende; det är de unga själva som uttrycker behovet. När Frankrikes president Emmanuel Macron inför mobilförbud i franska skolor känner jag en viss lättnad. Min son växer upp i ett Paris där lärare och myndigheter har en hälsosam skepsis mot smarta telefoner och amerikanska techföretag.

Analog kultur utan teknikfientlighet

Paris exemplifierar hur en relativt analog stad inte behöver avstå från kreativitet och innovation. Det är knappast en slump att städer som Paris, Amsterdam, Tokyo och Taipei kombinerar det moderna med det hälsosamt analoga. Det är i kreativa miljöer som uppskattningen för det analoga frodas.

Financial Times-kolumnisten Simon Kuper, bosatt i Paris, fick nyligen frågan vad som utmärker de smartaste människorna han känner. Hans svar: de tillbringar relativt lite tid framför sina skärmar.

Den analoga renässansen ger oss chansen att återta kontrollen över vår informationskonsumtion och i förlängningen över kunskapsinhämtning och världsförståelse. Jag la tidigare oändlig tid på att kurera listor med experter på sociala plattformar, bara för att se plattformen sedan bli fientligt inställd till mina värderingar. Jag skapade noggrant utvalda spellistor som sedan förstördes när artister godtyckligt försvann från tjänsterna.

Motreaktionen växer

Teknikföretagen insisterar på att styra vår uppmärksamhet bort från det vi aktivt valt att följa, mot innehåll som gynnar deras annonsörer. Inte undra på att unga som ägnat mest tid åt plattformarna nu söker sig till kulturella produkter de kan röra vid, behålla och som ger mening.

The Economist noterar att vinylförsäljningen ökade med 300 procent mellan 2016 och 2023 – just den period då sociala appar blev allsmäktiga och mobilberoende började ses som ett problem. Till och med kassettbandsförsäljningen har tredubblats. Ekonomer är förbryllade över detta till synes irrationella beteende.

Men unga samlar inte på kassetter för effektivitetens skull. Poängen är att analog kultur erbjuder något annat än optimering och kvantifiering – ett alternativ till ett samhälle där varje interaktion känns som en Linkedin-profil. Kameraföretaget Polaroid, som kraftigt ökat sin försäljning, har träffande nog en kampanj med slogan: ”Ingen som ligger på sin dödsbädd ångrar att de inte tillbringade mer tid på telefonen.”

Nischade tidskrifter fyller ett tomrum

I mitt kvarter i Paris har flera gamla tidningskiosker tagits över av den spanska kedjan News & Coffee, som säljer ett genomtänkt urval av kvalitetstidskrifter och specialkaffe. Den traditionella tidningsmarknaden krymper, men ersätts delvis av ett premiumsegment av väldesignade och intressanta publikationer.

Eftersom tidningarna har marginaliserats under årtionden har de också befriats från masskulturens kommersiella krav – vilket öppnat för mer nischade och intressanta uttryck. Talande nog har Vogues nya redaktör Chloe Malle meddelat att tidningen ska ge ut färre men mer påkostade nummer. Minskad frekvens, ökad kvalitet – en överlevnadsstrategi snarare än ett estetiskt val.

Problemet är att detta blir produkter för en minoritet. Det är orealistiskt att tro att en betydande andel människor kommer överge digitala plattformar för att läsa holländska blomsterfanzines.

Behov av strukturell förändring

I Jonas Grens bok ”Ingen surf” finns ett talande ögonblick där författaren tycks inse att han inte ensam kan lösa internets problem genom att flytta till skogen. Den analoga renässansen måste bli startpunkten för ett mer omfattande reformarbete av internet och dess dominerade plattformar.

Statsvetaren Filippa Werner Sellbjer, som Gren intervjuar, påpekar hur futilt det är med individuella protester mot internets brister – som att nöja sig med att sopsortera medan nya oljebrunnar borras varje vecka. Vad som behövs är strukturella förändringar: ”Reglera skiten”, som hon uttrycker det.

Till samma slutsats kom jag för tolv år sedan när jag började rapportera om Silicon Valley och såg hur lite företagsledarna brydde sig om kultur, demokrati och bildning. Nu kommer motreaktionen från konstnärer och poeter, snarare än från de institutioner som borde drivit frågorna för ett decennium sedan.

En hoppfull mångfald

Är den analoga renässansen bara de sista, fåfänga dödsryckningarna från en liten grupp bohemer, eller början på något större? Det avgör vi själva. Men även ett begränsat uppror har betydelse – det skrämmande vore en värld där ingen vänder sig bort från plattformarna.

Den nya guldåldern för vackra, nischade och antikommersiella tidskrifter vittnar om något hoppfullt. Trots teknikföretagens ansträngningar har de misslyckats skapa den homogena kultur som kulturpessimister fruktar. Tvärtom frodas en mångfald av idéer i dessa tidskrifter som vuxit fram under – och trots – internets dominans.

Vi måste hjälpa varandra hitta vägar bort från internet i dess nuvarande form, så att vi en dag kan återvända till ett bättre internet.