Sportens hjältedåd väcker kollektiv beundran och tårar

Nu händer det igen. Tårarna och skriken. Den översvallande kärleken vid OS-hjältarnas framgångar. Det är ett fenomen som inte sker särskilt ofta – kanske är det bara inom sportens värld som vi möter en sådan gränslös och allmänt utspridd beundran.

Reaktionen på svenska idrottsstjärnors prestationer påminner om upplevelsen från barndomen med fenomen som Ingemar Stenmark och Björn Borg. När tårar sipprar fram vid åsynen av dessa idrottsbragder väcks frågan – vad är det i dessa prestationer som framkallar så starka känslor?

Jean-Jacques Rousseau, den franske 1700-talstänkaren, erbjuder en ledtråd när han säger att människan är det enda djur som inte är nöjd med den natur hon fötts med. Till skillnad från andra varelser utmärker sig människan genom sin envisa strävan att ständigt göra sig till någonting mer och bättre.

Denna tanke återkommer genom hela den västerländska idéhistorien: människan är gåtfull i sin förmåga att överskrida sig själv. Medan djuren förblir desamma genom generationerna, expanderar och omvandlar människosläktet oavbrutet sig självt till någonting annat och nytt.

En grundpelare i det moderna samhället – tron på framsteget – springer ur denna insikt: människan kan genom ökad kunskap utvidga sitt herravälde över tillvaron. För inte så länge sedan var vi bundna till jorden, kämpandes mot vilda djur med primitiva vapen. Några generationer senare har vi nått månen och utvecklat teknologi som kan förändra hela vår existens.

Framsteget är förstås en komplex företeelse. Vår strävan att förbättra vår situation blir ofta ett ”farmakon”: samtidigt ett gift och ett botemedel – något gott som också riskerar att skapa nya problem.

Men i sportens värld blir framsteget mer mätbart och entydigt. Här finner vi estetisk och moralisk beundran i renodlad form, sannolikt eftersom den speglar en triumferande erfarenhet som var och en av oss bär på – de ögonblick då vi själva lyckades övervinna våra fysiska begränsningar.

Det mänskliga tillståndet kännetecknas ju av att vi föds helt hjälplösa. Medan vissa djurarter står på benen bara minuter efter födseln, tar det månader innan ett människobarn ens kan krypa, för att inte tala om hur lång tid det tar innan vi i någon grundläggande mening kan stå på egna ben.

Och så kommer sportens stjärnor och visar att dessa ursprungliga segrar inte bara kan upprepas utan tas till än högre nivåer. Som när Armand Duplantis ständigt bryter nya barriärer och visar att det är möjligt att hoppa ytterligare en centimeter närmare himlen – bort från den jord han ursprungligen var bunden till.

När Duplantis efter sitt världsrekord på 6,30 i Tokyo 2025 tillfrågades om vad som driver honom att ständigt hoppa högre, svarade han med vad som kan tolkas som en blinkning till Rousseau: ”Jag vill vara den bästa möjliga versionen av mig själv.”

När vi jublar över sportens hjältar är det kanske för att de visar oss en väg ut ur våra jordiska begränsningar. De besvarar frågan om hur långt vi kan utsträcka människans möjlighetsfält, i vilken grad vi kan utmana de gränser som naturen satt för oss – utan att fuska.

”Ecce homo!” Se vad människan förmår göra, trots allt! Bevittna hur anden inte behöver vara kroppens och dödens slav, utan kan bli livets herre!

Det vackra med idrottens skådespel är att det sällan slutar i förstörelse, trots att det i grunden handlar om kraftmätningar mellan starka viljor. Om evolutionens historia visar oss att rivalitet och konkurrens är en del av vårt biologiska och sociala öde, erbjuder sporten en arena där människan inte behöver skada andra för att hävda sitt värde.

Sportens faustiska natur illustreras väl genom Muhammad Alis dröm om att anordna turneringar på Mars för att bevisa att han inte bara var jordens främsta boxare utan hela solsystemets. ”Varför åkte vi till månen? Därför att månen är där. Varför kommer vi att åka till Mars? Därför att den är där. Den som inte vågar ta risker uppnår inte mycket i livet.”

I detta avseende påminner sporten om kulturlivets och vetenskapens sublimerade kraftmätningar. Även där möter vi superhjältar som genom självförädling övervunnit sina begränsningar, viljor som inte bara hanterat tillvarons svårigheter utan genom beslutsamhet visat att nederlag kan vändas till seger.

Friedrich Nietzsches tanke om ”övermänniskan” aktualiseras när vi fascineras av dessa individer som är ”larger than life” – på gott och ont naturligtvis.

Det är inte bara vad sportens stjärnor presterar som är intressant, utan även hur vi tolkar deras framgångar – hur vi använder deras gärningar för att upphöja eller förringa oss själva. Sporten skyddar oss varken från farliga perfektionsideal som får oss att skämmas över vår egen medelmåttighet eller från banal nationalism.

Ändå kan man betrakta detta skådespel med djup beundran och fascination över vad vissa människor förmår åstadkomma under sin korta tid på jorden… och i detta känna stolthet över att tillhöra en art som kan ägna sig åt annat än att försöka utplåna varandra.