Mörka ”Stranger things”-äventyret bjuder på en storskalig slutuppgörelse

Säsongen av ”Stranger Things” avslutar strömmingsjättens storverk

Åtta år efter premiären är det äntligen dags för den femte och sista säsongen av Netflix stora succéserie ”Stranger Things”. Den sista säsongens upplösning markerar slutet på en era – men kanske också början på något nytt inom strömningsvärlden.

”En mardrömslik fängelsevärld, styrd av en ond och psykopatisk jävel.” Repliken som yttras i seriens avslutande säsong beskriver formellt antagonisten Vecnas herravälde i parallellvärlden Upp och ner, men skulle lika gärna kunna illustrera relationen mellan serien och Netflix ledning under Ted Sarandos.

Bröderna Duffers nostalgifest har nått sitt slut, men med aktuella spekulationer om Netflix potentiella uppköp av Warner Bros framstår tajmingen för finalserien nästan som startskottet för en ny era i strömningsbranschen. En mörkare och mer kommersiellt driven tid där originalitet får stå tillbaka för säkra kort baserade på beprövade koncept.

Detta är samtidigt seriens styrka – dess förmåga att skapa ett nostalgiskt lapptäcke av 80-talets popkultur. Arkadspel, kassettbandspelare och tydliga referenser till John Carpenter, Stephen King och Steven Spielberg skapar en bekant och behaglig ram som tilltalar både de som upplevde 80-talet och yngre generationer som fascineras av tidsperioden.

Sedan starten 2016 har ”Stranger Things” följt ett klassiskt mysterielåde-format, där tittaren länge hålls i ovetskap om vad karaktärerna egentligen kämpar mot. Första säsongerna kretsade kring pojken Wills mystiska försvinnande, den märkliga flickan Eleven med övernaturliga krafter och laboratoriet hon flytt från, samt det skrämmande parallella universumet ”Upp och ner”.

Till skillnad från många andra mysterieserier har ”Stranger Things” överlevt skärskådandet genom att hålla berättelsen relativt enkel. Seriens koncept fungerar som ett kärleksbrev till 80-talets rollspelskultur, och de nostalgiska elementen ger manusförfattarna utrymme att omfamna välkända berättargrepp och klichéer – något som tilltalar särskilt sentimentala tittare med erfarenhet av rollspelsvärlden.

Precis som med Harry Potter-filmerna har vi fått följa skådespelarna växa upp under seriens gång. I takt med att karaktärerna åldrats har också seriens ton blivit mörkare och mer komplex. Denna utveckling når sin kulmen i den stora finalen, där produktionsvärdena är imponerande med specialeffekter som skulle platsa på bioduken.

I den avslutande säsongen får vi äntligen tydligare information om seriens huvudantagonist Vecna (även känd som Henry Creel och ”One”). När hans bakgrundshistoria slutligen avslöjas känns det dock mer som ett obligatoriskt avslut än en genuint överraskande vändning.

Formelmässigt följer även slutsäsongen seriens beprövade dramaturgi med otaliga scener där karaktärer plötsligt får idéer, stannar upp och utropar ”vänta…” eller ”jag har en plan”. När eftertexterna slutligen rullar står det klart att bröderna Duffer faktiskt hade en plan för hela berättelsen – även om det knappast är så överraskande som man kunde hoppats på.

Med sin blandning av skräck, äventyr, humor och tonårsrelationer har ”Stranger Things” blivit ett kulturellt fenomen som definierat en era av strömningstjänster. När serien nu tar farväl lämnar den ett tomrum i Netflix utbud som blir svårt att fylla. Samtidigt visar den vilken enorm genomslagskraft en nostalgisk serie med rätt tajming kan få i dagens medielandskap.

Trots att serien emellanåt förlitar sig väl mycket på referenser och kända berättargrepp, har den lyckats fånga en bred publik och skapa ett universum som engagerar. När Netflix nu blickar framåt mot nya äventyr kvarstår frågan: kan de återskapa den magi som gjort ”Stranger Things” till en av deras största framgångar någonsin?