Morsgrisdramat ”Four mothers” är ett singelfängelse

I det dunkla ljuset av ett konstant gråmulet Irland sitter författaren Edward, spelad av James McArdle, framför sin laptop och läser sina första recensioner. Han är gråtfärdig och står på tröskeln till sitt efterlängtade världsgenombrott. Denna scen speglar kanske även regissören Darren Thorntons egna förhoppningar för sin film ”Four mothers”, en irländsk nyinspelning av den italienska filmen ”Augustilunch i Rom” från 2008.

”Four mothers” är ett småputtrigt roligt och melankoliskt queert drama som utforskar relationen mellan en homosexuell son och hans mamma. Filmen väcker frågor om varför man valt att göra en nyinspelning så många år efter originalet. Vanligtvis återvinns filmkoncept när de har en stark och universell kärna som med enkla justeringar kan transporteras genom tid och mellan olika länder.

Edward lever ett tillbakadraget liv på Irland. Han är homosexuell, lider av panikångest och verkar vara olyckligt singel. Istället för att söka lycka på annat håll har han valt att stanna för att ta hand om sin ensamma mamma Alma, spelad av Fionnula Flanagan, känd från bland annat skräckfilmen ”The Others”. Efter en stroke har Alma förlorat talförmågan men lyckas ändå förmedla sina bittra kommentarer med hjälp av röstassistans. Ironiskt nog måste Edward själv arbeta med sin egen röst inför sin kommande amerikanska bokturné.

Det blir tydligt att Edward kämpar med att artikulera sina tankar när han försöker förklara de djupare temana i sin bok, som oväntat har blivit populär bland yngre på TikTok för dess direkta skildring av ung kärlek. Filmen ”Four mothers” har däremot en klarare vision om vad den vill förmedla: svårigheten att släppa taget, ärren från en uppväxt i ett kyrkligt patriarkat (möjligen en koppling till den italienska förlagan), och betydelsen av att stå upp för sig själv.

Edward finner viss tröst i sitt killgäng, som alla befinner sig i liknande situationer – homosexuella, lätt deprimerade och bundna till sina mammor. Men denna sociala trygghet försvinner när vännerna reser till Kanarieöarna för att fira Pride. Till råga på allt lämnar de sina mammor hemma hos Edward, som är för snäll för att säga nej och alltid bättre på att ta hand om andra än sig själv. Den enda ljuspunkten är mammans unga, attraktiva vårdare, som också är homosexuell men redan har en partner.

”Four mothers” är i många avseenden en harmlös film som med enkla medel fångar känslan av att vara fast i livet medan det ”riktiga livet” utspelar sig någon annanstans. Problemet är att denna känsla av frånvaro lätt kan överföras till själva filmupplevelsen.

Det händer helt enkelt inte så mycket i filmen. När Edward får en töntig videohälsning från sina semesterfirande vänner, kryddad med ett livfullt split screen-montage till eurodiscolåten ”Be my lover”, får man känslan av att regissören Darren Thornton kanske gör bäst i att hålla tillbaka. När sonen äntligen samlar mod och säger ifrån vet tittaren redan på förhand ungefär vad han kommer att säga.

Filmen ”Four mothers” får betyget 2 av 5 i recensionen, vilket indikerar att den trots sina goda intentioner och tematiska djup inte lyckas engagera fullt ut. För filmintresserade som uppskattar skildringar av krisande författare rekommenderas istället klassiker som ”Barton Fink” (1991), ”Adaptation” (2002) och ”Can you ever forgive me?” (2018).

I rollistan finner vi förutom McArdle och Flanagan även Dearbhla Molloy med flera. Filmen är barntillåten, 89 minuter lång, och visas på bio med engelsk dialog.