Tarantinos mästerverk tar form i storslagen dokumentation

Ryktet spred sig som en löpeld genom Hollywood: Quentin Tarantino skulle göra sin nionde film. Den skulle handla om filmindustrin och utspela sig i Los Angeles 1969, samma år som de ökända Manson-morden ägde rum.

Rekvisitörer, statister, filmstjärnor, fotografer, grafiker, kostymörer, sminkörer och producenter rensade genast sina kalendrar och tog sig till Hollywood. Det spelade ingen roll om de bara skulle få stå i bakgrunden av en scen eller råkade äga ett föremål som regissören behövde. När Quentin sade ”Action!” började hela staden vibrera av liv och kreativitet.

Denna bild målas upp i Jay Glennies imponerande verk ”The making of Quentin Tarantino’s ’Once upon a time … in Hollywood'” – en 488 sidor tjock bok fylld med vackra bilder och omfattande intervjuer med alla från Al Pacino till en besviken rekvisitör som inte lyckades med inredningen av Brad Pitts husvagn.

Efter två års intensivt arbete med en enorm ensemble och extrema scenografiska utmaningar hade ingen ett negativt ord att säga om regissören. Glennie själv verkar ha blivit indragen i entusiasmen – han planerar att producera liknande omfattande verk om var och en av Tarantinos övriga åtta långfilmer, och har glatt förklarat i en intervju att ”Bokhyllor kommer att rasa ner från väggarna!”

Det är välkänt hur svårt det är att möta Tarantinos berömda passionerade entusiasm med annat än beundran. Att dessutom få skapa en film om Hollywood, i ett Hollywood som många ansett övergivet, blev nästan en rituell handling – som en gemensam konstgjord andning på en älskad myt.

Vid premiären i Cannes 2019 var Tom Rothman, VD för Sony Pictures, både nervös och förväntansfull. Han hade gett klartecken till filmen innan några skådespelare var kontrakterade och trots att det var uppenbart att projektet skulle bli enormt kostsamt. Men skulle filmen fungera? Visste den extatiska publiken, som samlats för att se Tarantino, Brad Pitt, Leonardo DiCaprio och Margot Robbie på röda mattan, att filmen var en nästan tre timmar lång vindlande berättelse om en avdankad västernskådespelare och hans åldrande stuntman? ”Once upon a time … in Hollywood” var inte den koncentrerade adrenalinkick publiken kanske förväntade sig. Det var något annat – och vackrare.

Historien om filmen började tolv år tidigare, under inspelningen av ”Death proof”, när Kurt Russell bad Tarantino om att få använda sin personliga stuntman för en dag. ”Kan vi ge honom en dags jobb? Jag vill gärna göra honom en tjänst.” En scen som senare återkom, med kreativa tillägg, i den färdiga filmen.

Det fanns en särskild atmosfär runt den stuntmannen, berättar Tarantino. ”Han jobbade inte för mig – han jobbade för Kurt. Om Kurt var nöjd var han nöjd.” Mellan tagningarna satt de i var sin regissörsstol, identiskt klädda i svarta jeans och billiga turkossmycken, och Tarantino tänkte: ”Varför har ingen tänkt på det här förut?”

När inspelningen var klar tog han fram sina karakteristiska röda och svarta tuschpennor och började skriva: ”Det var aldrig meningen att bli min nästa film. Jag skrev bara för att se vad som hände. Jag hade ingen berättelse. Jag ville bara försöka förstå vem den här personen var…”

Elva år och tre filmer senare (”Inglorious basterds”, ”Django unchained” och ”The hateful eight”) samlades en osannolik samling stjärnor på produktionens högkvarter på Sunset Boulevard. Från Al Pacino till Burt Reynolds, från Brad Pitt och Dakota Fanning till ”Luke fucking Perry” (Tarantinos egna ord). Dessutom en uppsättning relativt nya skådespelare som ännu inte visste att de var morgondagens stjärnor: Austin Butler, Mikey Madison, Margaret Qualley, Maya Hawk och Sydney Sweeney – de som skulle gestalta Mansonfamiljen.

Bokens styrka är att Glennie ger lika mycket utrymme åt förarbetet som Tarantino själv. Manusdiskussioner, finansiering, jakten på rätt tekopp och korrekta typsnitt på neonskyltar, hundmatsburkar och cigarettpaket – allt dokumenteras minutiöst. Vi får veta varför kostymören valde att klä den ”oförstörbare” Cliff Booth i mjuka mockasiner och hur Dakota Fanning lärde sig att inte blinka framför kameran.

Utvalda skådespelare fick en i taget komma och läsa den enda existerande kopian av manuset, ofta i något av de överbelamrade rummen i regissörens egen villa eller vid poolen. Men bara ett fåtal fick veta hur historien skulle sluta.

Frågan vibrerade i luften – hur skulle Tarantino hantera den verkliga tragedin kring Sharon Tate? Alla kände till hur Sharon Tate och Roman Polanski körde upp till sitt hus på Cielo Drive. Tarantino är känd för sitt grafiska, brutala och svarthumoristiska våld, men detta var ju en verklig tragedi. Visste han var gränsen gick?

Han tvekade själv länge, avslöjar han i boken. Trots att han tidigt visste att han skulle skapa ett eget alternativt slut, som han gjort i andra historiskt inspirerade filmer, krävdes omfattande research. ”Jag var väldigt nära att ge upp filmen helt och hållet för jag visste inte om jag ville vistas i den världen. Jag förstod också att det kunde uppfattas som smaklöst eller opportunistiskt. Jag visste att jag skulle behöva förtjäna min rätt till den berättelsen”, säger Tarantino.

Men ju mer han lärde känna Sharon Tate genom research, desto säkrare blev han på att hon behövde få existera på egna villkor och inte alltid förknippas med sin hemska död och sin man. Eli Roth, en nära vän som tidigt fick läsa hela manuset, beskrev sin reaktion på slutet: ”Han gav Sharon Tate liv! Evigt liv! Oh my God, det var genialiskt!”

Glennie har tidigare skrivit liknande omfattande verk om bland annat Michael Ciminos ”Deer Hunter”, Martin Scorseses ”Taxi Driver” och Nicolas Roegs ”Performance”. Det kan tyckas tidigt att placera ”Once upon a time … in Hollywood” i filmhistorien – den visades på biografer relativt nyligen och strömmas fortfarande flitigt. Men Tarantinos särpräglade arbetsmetoder och filmens unika position förtjänar denna dokumentation.

Boken ger också en god inblick i dagens filmbransch, särskilt genom Tarantinos envishet att göra film på det traditionella sättet. Hans kärlek till det analoga och taktila smittar av sig på alla inblandade. Manus existerar bara i papperskopior, foton visas aldrig på telefoner eller datorer, och inspelning utan monitor får alla att fokusera mer på vad som faktiskt sker framför kameran.

När Tarantino ville bygga upp en hel utomhusbiograf bara för att Cliffs husvagn stod parkerad bakom den i en enda scen, lyckades producenten övertala honom att använda en modell. Men för det mesta levererade teamet precis vad han bad om, och på något mystiskt sätt fick Tarantino nästan alltid till det omöjliga. Hans trogna regiassistent Paul Clark förklarar fenomenet med att ”Gud är ett Tarantino-fan”.

Efter att ha läst boken känner man snarare mersmak än mättnad. Man undrar över den bortklippta scenen mellan Al Pacino och Leonardo DiCaprio på restaurangen, och varför Damien Lewis gestaltning av Steve McQueen inte fick mer utrymme. Var det rätt eller fel att DiCaprio övertalade regissören att skriva in en kris mitt i inspelningen av västernfilmen? Man vill se fler och längre versioner.

Brad Pitt, som vann en Oscar för sin roll som Cliff Booth, ger kanske den enklaste förklaringen till varför ingen kan motstå att medverka i en Tarantinofilm: ”Allt handlar om dialogen den mannen skriver. Du vet de där sakerna man önskar att man hade sagt i en diskussion, men inte kommer på förrän man kommer hem och tänker ’varför sa jag inte så?’ Sådan är varenda rad man får av Quentin.”