Nicholas Wennö: Det är trösterikt att den verkliga Alexander Karim finns någonstans därute

Alexander Karims sommarprat blev en resa genom identitetens förvandlingar, där den folkkära skådespelaren bjöd lyssnarna på en vindlande och öppenhjärtig berättelse om ett liv präglat av ständig anpassning och rollbyten. I det humoristiska och självironiska programmet delade han med sig av sin jakt på en identitet som verkar ha gäckat honom genom åren.

Skådespelaren inledde sin berättelse med minnen från 1980-talets Helsingborg, där han som enda bruna pojke på St Jörgenskolans grusplan tidigt lärde sig konsten att läsa av sin omgivning och anpassa sig. Den erfarenheten formade honom till en person som ständigt bytte skepnad – ibland för att smälta in bland kamraterna, ibland för att sticka ut ur mängden.

Från pyjamas-Superman till rappare med artistnamnet AK-47, från skateboard-Alex till taekwondo-Alex, och från modell framför regibrodern Bakers kamera till gymnasiets teaterstjärna. Karim beskrev sig själv som en kameleont som alltid sökte nästa roll, driven av en grundläggande känsla av att aldrig riktigt känna sig hemma. En känsla som möjligen kan spåras tillbaka till familjens flykt från Uganda.

Trots att programmet avslöjade att livet inte alltid varit enkelt, undvek Karim att falla in i självömkan. Med en glimrande självdistans berättade han om motgångar men också om en obändig tro på att allting går att vända. Den inställningen testades hårt under hans tid på scenskolan i Los Angeles, där han fick lära sig att hans pojkaktiga charm inte var tillräcklig för att nå framgång.

En vändpunkt kom efter en brutal utskällning av en lärare som kallade honom ”bullshitter”. Konfrontationen blev startskottet för en förändring där Karim bestämde sig för att sluta ta genvägar och istället börja ”do the work”, som han uttryckte det. Det nya förhållningssättet ledde till stora framgångar i karriären, men också till nya utmaningar av en mer personlig art.

Depression, tappad yrkeslust och en gnagande inre tomhet blev följderna av det hårda arbetet. Karim målade upp en bild av hur framgång inte automatiskt leder till tillfredsställelse, och hur jakten på en ytre identitet kan leda till en inre kris när man glömmer bort vem man egentligen är.

Vägen tillbaka till sig själv gick via kärleken till livskamraten Malin. En annan viktig person i återhämtningen visade sig vara Eva Rydberg, som gav honom tillbaka scenlusten under en sommar på Fredriksdalsteatern. I farssituationerna på scenen återfann Karim något av den glädje som försvunnit.

Mitt i livet har Karim enligt eget utsago hittat sin kanske viktigaste roll – som pappa som drar pappaskämt på restaurang. Genom föräldraskapet och i mötet med sina barn har han kommit till insikt om att identitet inte är något statiskt man hittar en gång för alla. Istället är det något som ständigt förändras i mötet med andra människor, genom kärlek, föräldraskap och vänskap.

Programmet hade överlag ett polerat och professionellt berättande, men tonen skärptes när Karim berörde en väns bortgång. Där blev identitetsjakten en påminnelse om livets förgänglighet och vikten av att våga vara sig själv, även när man inte har hela svaret på vem man är.

Avslutningen blev, som det anstår en Hollywoodskådespelare, nästan filmisk i sin dramaturgi. Karim rundade av med att berätta om premiären av ”Gladiator 2” i London, där han har en roll. När den mäktiga slutlåten från första ”Gladiator”-filmen, ”Now we are free”, avslutade sommarprogrammet kändes det som om Alexander Karim trots allt hade hittat hem – åtminstone för stunden.

Sommarpratet blev en reflektion över hur en människa kan bära många identiteter samtidigt och hur processen att hitta sig själv kanske aldrig tar slut. Det är en resa snarare än ett mål, och i Karims fall en resa som präglats av ständig rörelse och transformation.