Sandra Hüller tar sitt skådespeleri till nya höjder i Berlins kostymdrama

Skådespelerskan Sandra Hüller, känd från filmer som ”Min pappa Toni Erdmann”, ”Fritt fall” och ”The zone of interest”, fortsätter att imponera i filmvärlden. I Markus Schleinzers kostymdrama ”Rose” tar hon sitt skådespeleri till en ny nivå genom en utmanande roll där hon spelar en kvinna som antar en falsk identitet som man i 1600-talets Tyskland.

Med hjälp av förfalskade arvsdokument och fabricerade berättelser om sina insatser under trettioåriga kriget lyckas Hüllers karaktär inte bara ta kontroll över ett hus utan även ingå ett arrangerat äktenskap med en kvinna från byn.

Filmen dissekerar på ett stramt och subtilt sätt historiska manliga maktstrukturer och visar hur kvinnor tvingats efterlikna män för att vinna frihet och inflytande. Trots att Roses karaktär kan jaga björn och till och med mirakulöst bli ”far”, återkommer filmen till det faktum att i denna patriarkala värld är det ändå bara penisar som räknas.

Hennes könsbluff skrämmer de lokala makthavarna, vilket leder till brutala motreaktioner. Budskapet är tydligt – att utmana könsordningen straffas hårt.

Patriarkala strukturer under lupp i Berlin

Detta tema återkommer i flera verk under årets filmfestival i Berlin. Regissören Shahrbanoo Sadat utmanar exempelvis patriarkala strukturer i sitt bidrag ”No good men”, som utspelar sig i Afghanistan strax före talibanernas återkomst 2021. Filmen, som marknadsförts som landets första romantiska komedi, skildrar en kysk men spirande romans mellan två tv-anställda i Kabul.

Trots den till synes dystra kontexten fungerar filmen som ett kärleksbrev till alla goda män regissören känner, och erbjuder en motvikt till den ensidiga ”monsterbild” som ofta målas upp av afghanska män. Med humor och värme visar Sadat hur även män kan vara fångade i ett auktoritärt klansamhälle som skapar begränsningar för alla.

”Det är otroligt svårt att vara en bra man i det afghanska samhället. Du blir hånad av andra män som delar samma mentalitet: att kvinnor är djur, att du måste ta kontrollen och vara chef, att varje kvinna i din familj ska vara rädd för dig”, säger en av karaktärerna i filmen.

Huggsexa bland kritiska röster

Det råder närmast huggsexa bland regissörer som vill göra upp med machokultur, toxisk manlighet och auktoritärt ledarskap i Berlin. Teman återfinns i allt från brutala fängelsemiljöer i Ashley Walters regidebut ”Animol” till Nicolás Peredas ”Everything Else Is Noise”, som är en skoningslös uppgörelse med konstvärldens mansdominans.

Påfallande många kvinnliga regissörer använder skräck, satir och svart humor för att driva med manliga maktstrukturer. Natalie Erika James visar i sin ”Saccharine” hur patriarkatet bokstavligen kryper under huden på en kvinnlig läkarstudent som i sin strävan efter att bli smal äter piller tillverkade av mänsklig aska – en mörk satir över hur kvinnors självkänsla bryts ned inifrån när kroppsideal och wellness-kultur blir verktyg för kontroll.

Den finska regissören Helena Bergholm använder i ”The nightborn” skräckgenren för att utforska moderskap under press. I en isolerad by föder en mamma, spelad av Seidi Haarla, ett märkligt ”naturbarn” som föredrar blod framför bröstmjölk. Bergholm blandar folklig skräck med psykologisk realism för att visa hur mäns tolkningsföreträde kväver kvinnlig identitet.

Från kostymdrama till politiska thrillers

I Ulrike Ottingers ”Die blutgräfin” (”The blood countess”) får patriarkatet möta sin värsta mardröm genom Isabelle Hupperts gestaltning av den mytomspunna ungerska seriemördaren Erzébet Báthory. Filmen framställer Báthory som en vampyrisk hämnare i dagens Wien, en blodsugande femme fatale som i denna groteska komedi driver med manlig rädsla för kvinnlig autonomi.

Mer samtida teman behandlas i İlker Çataks politiska familjedrama, där ett turkiskt teaterpar får sina liv sönderslagna efter att de mottagit ”gula brev” – statliga anklagelser som kostar dem friheten. Çatak, som tidigare Oscarsnominerats för ”Lärarrummet”, presenterar en allegori över vad han kallar den ”nationalistiska propagandainfektionen” i USA och Europa, där intellektuella tystas genom byråkrati och auktoritärt ledarskap.

Emin Alpers intensiva drama ”Salvation” tar tematiken ännu längre och är inspirerat av en verklig massaker i Turkiet 2009. Filmen placerar tittarna mitt i ett modernt Kain och Abel-drama som skildrar ett klankrig mellan två rivaliserande bergsbyar, där urgamla regler styr varje handling. Ledaren Sheikh Ferit förespråkar fredlig samexistens, men hans demonridna bror Mesut tolkar sina mardrömmar som gudomliga varningar, vilket utlöser en religiös paranoia som leder till katastrof.

Som Berlin av alla städer vet – när auktoritära ledare ser sig själva som utvalda med en historisk mission om ”slutgiltiga lösningar”, är det ett recept för katastrof.