Trump och risken för ett nytt storkrig i Mellanöstern

Donald Trump har två gånger valts till USA:s president med ett centralt löfte – fred istället för eviga krig. Inför valet 2016 gav han röst åt vad många amerikaner vid det laget insett: Washingtons politiker och generaler hade gjort större nytta om de lagt sig på stranden och solat än genom att invadera Irak 2003 som svar på al-Qaidas terrorism två år tidigare.

Detta var ett populärt budskap då, och det var sant. Men hur rimmar det med nuvarande planer på ett fullskaligt anfall mot Iran, utan tydliga motiv, mål eller exitstrategi?

En psykologisk nyckel kan finnas i det brev som Donald Trump skrev till Norges statsminister Jonas Gahr Støre under Grönlandskrisen i januari: ”Käre Jonas, med tanke på att ditt land beslutat att inte ge mig Nobels fredspris för att ha stoppat mer än åtta krig, känner jag inte längre någon skyldighet att bara tänka på fred…”

Detta kan vara ett historiskt rekord i surrealism, särskilt när det gäller feltänkta krig. Då ingen strategi för Irans framtid har presenterats återstår bara att ta USA:s president på orden: När Högsta domstolen olagligförklarade hans tullar höjde han dem. När han inte får fredspriset väljer han krig.

Det som står på spel är enormt. Iran med sina 92 miljoner invånare drabbades nyligen av omfattande våldsamma övergrepp från sina egna säkerhetsstyrkor med tusentals döda som följd. Den moraliskt bankrutta regimen i Teheran har inte mycket kvar att förlora.

Bland de iranska ledare som redan dödats finns ayatollan Ali Khamenei och flera högt uppsatta i Revolutionsgardet. Rättvisa kan ha skipats i dessa fall, men Iran liknar en hydra – den mytiska varelsen som blir farligare ju fler huvuden som huggs av.

Trump riskerar inte bara amerikanska soldaters liv i Mellanöstern, utan även att dras in i just en sådan ändlös konflikt han lovat att undvika. Stigande oljepriser och störd världshandel har flera gånger tidigare orsakat globala ekonomiska kriser: 1973, 1979 och 1990, för att nämna tre oljechocker. Det som händer i Mellanöstern stannar sällan där – särskilt inte när det redan rasar storkrig i Europa och inflationen är instabil.

Få skulle sörja ett regimskifte i Teheran efter 46 år av religiös diktatur och iranska proxykrig. Tyvärr tyder lite på att USA och Israel kan åstadkomma detta med endast luftangrepp. Ett mer sannolikt resultat är kaos och omfattande flyktingströmmar.

Mullorna får sin paranoida och apokalyptiska världsbild bekräftad. De kommer sannolikt att slå tillbaka där det smärtar mest: mot oljeinstallationer och avsaltningsanläggningar i Gulfstaterna, mot Israel och kanske även genom terrordåd i väst.

Donald Trump hävdar nu att kriget startats för att ”avvärja ett akut hot mot det amerikanska folket”. Detta påminner om hans tidigare försäkran att Irans kärnvapenprogram ”utplånades” av bombningarna förra året. Bristen på logiska resonemang pekar mot presidentens personliga motiv och en önskan att avleda uppmärksamheten från svaga opinionssiffror eller från skandaler som Epstein-dokumenten, där han omnämns oftare än någon annan.

Liknande personliga motiv kan skönjas hos Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Han har byggt sin långa politiska karriär på förmågan att kommunicera med Washington. Presidenterna Clinton, Obama och Biden var måttligt förtjusta i ”Bibis” dominanta stil och ständiga krav på ett avgörande slag mot Iran.

När Donald Trump slutligen blir den som genomför detta är ironierna många och mörka. En av världens giftigaste konspirationsteorier hävdar att Israel i hemlighet kontrollerar amerikansk utrikespolitik – svansen som viftar på hunden.

Detta krig riskerar – likt så många tidigare konflikter – att frammana just de demoner det sägs bekämpa.