Niklas Wahllöf: Birgitta Andersson var en stjärna med ett unikt komiskt gehör

En komedilegend lämnar scenen – Birgitta Anderssons unika talang formade svensk underhållning

Sverige har mist en av sina mest älskade skådespelerskor. Birgitta Andersson, känd för generationer av svenskar genom både film, teater och barnprogram, har avlidit 92 år gammal, omgiven av sina barn och barnbarn.

Från den klassiska revyn Gula Hund på 1960-talet till ikoniska roller i Hasseåtages filmer var Birgitta Andersson en omistlig del av svensk komedihistoria. För många som bara sett gryniga klipp från föreställningarna på Chinateatern framstår Anderssons råtalang redan då som slående.

Hennes samarbeten med Hasse Alfredson och Tage Danielsson skulle bli närmast legendariska. Filmer som ”Att angöra en brygga”, ”Äppelkriget”, ”Ägget är löst” och ”Picassos äventyr” bär alla Anderssons oförglömliga prägel. Men dessa produktioner utgjorde endast en bråkdel av hennes omfattande karriär.

Med över 50 långfilmer, lika många revyer och otaliga teaterföreställningar spände Anderssons meritlista över ett enormt fält. Hon arbetade med kulturprofiler som Povel Ramel, Beppe Wolgers, Gösta Ekman, Meg Westergren och Rolv Wesenlund, och lämnade avtryck i såväl vuxen- som barnunderhållning.

Genom hela sin karriär behöll hon en osviklig komisk tajming och rytmkänsla. Hennes unika förmåga att levandegöra varje scen och skapa minnesvärda ögonblick vittnade om en naturlig star quality som få besitter.

Ett talande exempel på hennes begåvning var vad någon en gång uttryckte: Birgitta Andersson kunde göra något njutbart av en telefonkatalog. Detta säger mycket om hennes förmåga att ta en text och göra den till sin egen. Trots noggrann förberedelse fanns det alltid utrymme för improvisation och att anpassa sig efter situationen.

Suzanne Osten har träffande beskrivit det som Anderssons ”anarkistiska fantasi” – en unik gehörsförmåga som höll varje scen levande och närvarande. Hon lyssnade in sammanhanget och kunde blixtsnabbt tänka om sin nästa replik när det behövdes.

För miljoner svenskar är Birgitta Andersson kanske främst förknippad med det oförglömliga utropet ”Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen!” från julkalendern ”Gumman som blev liten som en tesked” 1967. Hennes västgötska tolkning av Alf Prøysens ”Teskjekjerringa” lockade 2,5 miljoner tittare och blev en milstolpe i svensk tv-historia. Serien skulle senare rationaliseras till ”Teskedsgumman” och sändes i repris flera gånger.

Även trollet Daisy i julkalendern ”Trolltider” från 1979 blev en ikonisk roll, liksom kanske framför allt Hedvig Hök i det älskade barnprogrammet ”Från A till Ö” (1974-1975). Som den hemlösa Hedvig som ockuperat en byggbod i skogen, där ugglan Helge hjälpte henne att förstå svåra ord, fångade Andersson återigen en miljonpublik.

I senare intervjuer framhöll Andersson själv ”Från A till Ö” som en av karriärens höjdpunkter. Serien visade hennes enastående improvisationsförmåga och inte minst hennes unika blick – en skådespelare som verkligen såg sin unga publik och inte bara talade till den.

Uppväxt som ”Handlarns Britta” mellan Mariestad och Götene (där styvpappan Karl drev lanthandel), lyckades Andersson skapa karaktärer som berörde i alla läger. Från Linda Münning i dansrestaurangsketchen ”Får jag lov” till Doris i sex Jönsson-liganfilmer – alla verkade hitta åtminstone en av hennes roller att relatera till.

Kanske var det glädjen i hennes skådespeleri som fångade publiken. Vad hon än spelade syntes ett halvt dolt leende i mungipan, ofta med ett stänk av ironi – en precis lagom undertryckt glädje. Från den dag hon som ung grundade Atelierteatern i Göteborg (efter att ha nekats inträde på Stadsteaterns scenskola) med några vänner fann hon att skådespeleri främst var lust, kanske mer än jobb.

När hon 85 år gammal fick frågan hur hon skulle fira efter att ha mottagit Hederspriset till Gösta Ekmans minne 2018, svarade hon typiskt nog: ”Jag ska äta glass.” Och där var det igen – det där lilla leendet i mungipan.

Med Birgitta Anderssons bortgång har Sverige förlorat en av sina mest mångsidiga och älskade skådespelare, vars gärning sträckte sig över sju decennier och formade både film, teater och tv. Men hennes karaktärer och uttryck lever vidare som en omistlig del av svensk kulturhistoria.