Klimatkrisens paradox: När hopplösheten blir en väg framåt

Raderna kommer från refrängen till låten ”Environmental anxiety” av den brittiska artisten Raye, född 1997. Hon beskriver det själv som det konstigaste spåret på albumet ”My 21st century blues”, men kände att hon behövde uttrycka sin frustration. ”Att återvinna en gång i veckan funkar inte riktigt för att ta bort den ångest jag känner för planetens framtid och de förskräckliga människor som styr,” skriver hon.

Raye fångar inte bara sin egen och sin generations hopplöshet utan ställer också den centrala frågan: vad ska vi göra när allt ändå går åt helvete? Det är kanske vår tids viktigaste fråga.

Som Gun-Britt Sundström nyligen uttryckte finns det inte mycket att hoppas på. I en kultur där hopp traditionellt förknippas med handling ställs vi inför en utmaning: om vi saknar hopp, vilka handlingar blir då möjliga?

Det ligger något närmast tvingande i vår relation till hopp. Kristna texter och antika författare talar om att hoppet är det sista som överger människan och att så länge det finns liv finns också hopp. Hopplösheten har vi länge betraktat med stor tveksamhet, närmast som ett hot. Den som förlorar hoppet föreställer vi oss som apatisk och handlingsförlamad.

Men stämmer verkligen detta antagande? Är hopplösheten så farlig som den ofta framställs? Både ny forskning och gamla berättelser visar att det tvärtom kan vara en väg framåt.

Tidigare i år publicerades boken ”Scientists on survival: Personal stories of climate action”, utgiven av Scientists Rebellion, en gren av Extinction Rebellion som engagerar forskare. Forskare är en yrkesgrupp som alltmer höjer sina röster i klimatfrågan, men som samtidigt måste hantera både allmänhetens och sina egna föreställningar om känslornas roll i vetenskaplig kommunikation.

Dokumentärfilmaren Nathan Grossman har fångat detta dilemma väl i sin film ”Klimatet i terapi”. Vi förväntar oss att forskare ska vara objektiva och inte visa känslor i sin professionella roll. Känslouttryck riskerar att undergräva budskapet eftersom vi felaktigt tror att känslor och objektivitet inte kan förenas.

Detta skapar ett moment 22 för forskarna: för att verkligen förmedla allvaret i situationen behöver de använda starka ord och känslor, men människor lyssnar inte på forskare som uttrycker starka känslor.

I denna svåra position befinner sig forskarna som vill kommunicera sin kunskap, och många har tappat hoppet. Deras arbete innebär att de dagligen konfronteras med klimatkrisens konsekvenser – de följer hur arter dör ut eller glaciärer smälter. De står öga mot öga med klimatförändringarnas verklighet på ett sätt som få andra yrkesgrupper gör.

I ”Scientists on survival” får vi möta personliga berättelser från forskare inom olika discipliner – ekologer, zoologer, matematiker, astronomer, mikrobiologer och datavetare. De delar sina erfarenheter av förtvivlan och hopplöshet, men också om vändpunkter och gemenskap.

Alla forskarna berättar inte om att förlora hoppet, men temat återkommer och blandas med ångest och ilska över systemets oförmåga att förändras. Många reflekterar också över vad hopp egentligen är. Det framträder en bild av hopp som något mångfacetterat – hopp kan komma och gå, det kan växa genom gemenskap och födas i handling.

Det sista är särskilt intressant. Vid Extinction Rebellions första manifestation 2018 löd ett av budskapen på banderollerna: ”Hope dies, Action begins.” Men forskningsresultaten tyder på att det omvända också gäller: ”Action begins, Hope is born.”

Forskningen om relationen mellan hopp och handling växer. Sociologen Carl Cassegård har studerat post-apokalyptiska rörelser, grupper som tror att vi är på väg mot samhällskollaps. Han fann överraskande nog att dessa ”kollapsologer”, trots sin övertygelse, inte slutade arbeta för en bättre värld. Deras aktivism tog olika former – vissa var mer radikala och konfrontativa, andra mer tillbakadragna och arbetade lokalt.

Genom handling återfann de ett slags hopp. Inte vad en deltagare kallade ”hoppium” – falska förhoppningar som bedövar massorna – utan ett äkta, om än modest hopp. De hade inget stort hopp om att undvika massutrotning och klimatkatastrof, men ett litet hopp om att göra världen mindre dålig. Cassegård utvecklade därmed en mer nyanserad bild av hopp, som något med olika dimensioner snarare än en binär kategori.

Liknande resultat finns i psykologen Alfred Skölds studie av medlemmar i en dansk miljöorganisation för ungdomar. Sköld antog initialt att hopp är nödvändigt för handling, men fann att flera ungdomar menade att det visserligen är för sent, men att man ändå måste göra sitt bästa. De avvisade anklagelser om naivitet och hävdade tvärtom att hopp som bygger på okunskap inte är värt något. Ungdomarna blev provocerade när personer i maktpositioner uttryckte hoppfullhet, eftersom det antydde att de inte förstått krisens allvar.

Detta resonerar med psykologen Maria Ojalas studier av svenska skolungdomar. Hon identifierar två former av hopp: ett konstruktivt hopp som grundas i kunskap om klimatkrisen och acceptans av de känslor den väcker, samt ett hopp baserat på förnekelse där man inte har tagit in krisens verklighet. I den första gruppen finns ett miljöengagemang, men inte i den senare.

Forskningen nyanserar alltså relationen mellan hopp och handling i förhållande till klimatkrisen. Kombinerar man dessa studier med berättelserna i ”Scientists on survival” verkar insikten om kollapsens möjlighet, eller åtminstone situationens allvar, tillsammans med den ångest, frustration eller sorg som följer, kunna skapa handlingskraftiga medborgare – tvärtemot våra traditionella föreställningar om hopplöshetens förlamande effekt.

Den nyligen avlidne filosofen Jonathan Lear har myntat begreppet ”radikalt hopp” för att beskriva en framtidstro som kan existera efter att våra livsvillkor förändrats drastiskt. I sin essä ”Det radikala hoppet. Mod och mening i en kulturkollaps” (på svenska 2023) utgår han från Apsáalookes (kråkfolkets) erfarenheter, en nordamerikansk ursprungsbefolkning vars livsbetingelser förändrades fundamentalt under 1800- och 1900-talen.

Deras traditionella livssätt, själva grunderna för deras existens, försvann. För att överleva tvingades de förstå sitt liv på ett radikalt annorlunda sätt. Denna omställning var förvirrande för många stammdelar, när traditionella värden som strid och jakt inte längre var möjliga.

Hövdingen Plenty Coups ledde stammen genom denna omvandling, och det är hans ledarskap som Lear betraktar som ett uttryck för radikalt hopp. Plenty Coups tog stora risker när han slöt avtal med den amerikanska staten, och omdefinierade vad mod betydde för sitt folk.

Han begravde symboliskt vissa centrala element i Apsáalookes kultur och omformade andra traditioner för en ny tid. Att erkänna att de traditionella sätten att leva var borta gav Plenty Coups en möjlighet att gå vidare: ”Man måste erkänna den inträffade kollapsen för att kunna gå vidare,” skriver Lear.

Svaret på Rayes fråga om vad vi ska göra innan vi alla dör kanske kan sökas hos Apsáalooke eller hos våra inhemska kollapsologer: Vi måste försöka göra det mindre dåligt, eftersom det är det rätta. Men det kräver mod, eftersom vi inte vet hur framtiden kommer att gestalta sig.

Raderna i ”Oh helga natt” som många av oss hör i jul kan få en ny innebörd och förebåda en annan sorts genomgripande förvandling – ett radikalt hopp: ”Och hoppets stråle går igenom världen, och ljuset skimrar över land och hav.”